söndag 17 maj 2015

FRÖKEN ELVIS, på Soppteatern, föreställning 70 10/5 2015



Översättning Camilla Fritzén,  Lisa Bodelius, Nils-Petter Ankarblom, Lisa Linder, David Shutrick, Arrangemang Fröken Elvis och Nils-Petter Ankarblom, Koreografi Karin Ålemark med Camilla Fritzén, Lisa Bodelius, Maria Olsson, Sanna Andersson, Josefin Berge. 

I wanted to write you one last, long love song
that said what I felt one final time.
Not comparing your eyes and mouth to the stars
but telling you only how like yourself you are.
But by the time I thought of it, found a pen,
put the pen to ink, the ink to paper,
you were gone.
And so, this song has no words.

SONG WITHOUT WORDS
Rod McKuen

Jag gillar en bra cover. Ofta gillar jag covern mer än originalet. Och nu talar jag inte om när någon för femtioelfte gången sjunger in Memories, eller Send In The Clowns, eller som Robbie Williams skivor Swing Both Ways och Swing When You’re Winning, där orkestreringarna är i stort sett likadan som originalen.
Jag pratar om när man verkligen gör någonting med covern. Tillför något. Eller tar bort något och sätter dit något bättre. 
Som Post Modern Jukebox på Youtube. Vad dom gör med låtar är ibland rent mirakulöst. Kolla upp vad Morgan James gör med Ariana Grandes Break Free, eller Demi Lovatos Really Don’t Care - och missa inte världens charmigaste kille på tamburin - och  hur Von Smith faktiskt förbättrar Rude, och Titanium. Och jag hörde faktiskt hans version av Taylor Swifts Shake It Off, innan jag hörde originalet, så för mej har hans version liksom blivit originalet, och hennes är en blek kopia. 
När det gäller CD-skivor älskar jag Drag av K.D. Lang, Nostalgia och Medusa av Annie Lennox och Catherine Porters Gems For Ruby. Jag gillar dom så mycket att dom ligger på den där listan över skivor jag skulle ta med mej till en öde ö, du vet. 

När jag kommer fram till bordet tittar hon upp, skyldigt, den ganska runda tanten som sitter där. Hon pekar på en av soppskålarna, den mittemot henne, och säger:
”Det råkade skvätta ut lite…”
Inte ”Jag råkade skvätta ut lite” utan ”Det råkade skvätta ut lite”.
Jag följer hennes knubbiga pekfinger. Bordsduken är helt nedstänkt, som något ut en splatterfilm, som sista scenen ur Scarface, och stolen mittemot ser ut som om Carrie suttit i den, på väg hem från skoldansen. 
Hon ser på mej, som om hon undrar vad jag ska göra. Inte vad hon ska göra, utan vad jag ska göra åt saken. Problemet är mitt, på nåt sätt, inte hennes, det är inte hon som måste sätta sej i kladdet. Hon är torr. 
Jag är på Klara Soppteater, för att se Fröken Elvis, ett kvinnligt band som framför översatt, omtolkade låtar som gjorts kända av Elvis. 

Undrar du varför jag tyckte det var viktigt att skriva att det var ett kvinnligt band, och inte bara en band? Det där är en sak som jag har brottats lite med. Varför man skriver en kvinnlig polis, och inte bara en polis. Varför man skriver en svart partiledare, och inte en partiledare. Man kan säga: vad har könet med hennes jobb att göra, och vad har hudfärgen med hans att göra, men jag skriver så, betonar så, för att synliggöra. Hade jag bara skrivit ett band hade nog många sett ett gång killar fram sej, kanske i Elviskostymer. 

I alla fall, jag trippar upp till baren, ber om en trasa, berättar att jag är vegetarian - vilket man alltid ska säga till om innan man kommer till soppteatern, och som jag alltid glömmer - och går tillbaka till bordet, och torkar upp sörjan. Kvinna, som antaligen känner sej lite skyldig för att jag, och inte hon, får ta hand om hennes röra, mumlar nåt om rangliga, ostadig bord. När resten av gästerna - som det visar sej att jag av ett rent sammanträffande känner, är allt nästan tiptop. Jag säger till killen som sätter sej vid den olycksaliga soppan att han får passa sej lite för den fuktiga duken. När dom frågar om det är jag som spillt ut soppan säger jag "Nej..." och tittar på stadigt på tanten, som svarar med att fråga om vi känner varandra. 
Och så börjar det.

Musikaliskt är det här hur bra som helst. Det är en charmig, lite vemodig föreställning, där man verkligen har tagit tag i melodierna, skakat om, stuvat runt och kommit fram med något som är helt unikt. Vissa låtar går knappt att känna igen. Och det är en positiv sak. Jag har aldrig varit ett Elvisfan, men detta är något helt annat. 
Dom är übermusikaliska, och hoppar mellan instrument, tar över varandras, eller plockar upp nya. Man spelar bas, trumbon, slagverk, gitarr, munspel, mandolin och en massa andra instrument som jag inte ens vet vad som kallas, som en sån där trälåda man slår på, eller en slags liten synt där man man blåser i en slang för att få fram ljud. 

Sceniskt är man lite mer tveksamma. Det märks att det är musikskapandet som är den stora tryggheten, men eftersom scenföreställningen är relativt ny, håller man fortfarande på att testa material, tror jag. Kanske är det lite för mycket prat, i min smak, men det har också att göra med att det låter så bra där som musicerar. Mellanpratorna känns lite… skrivna, kanske man kan säga. Absolut inte dåliga, men lite stolpiga, lite stela, som om man inte vill glömma ett ord, inte utesluta något. Man pratar om facebook, om mobiltelefoner, om Elvis kvinnosyn, och om hur det är att vara just ett kvinnligt band. Men det finns en charmig, lekfull stämning över alltihop, somom dom har lust att bli lite galnare, men skärper sej.
Låttexterna är - förutom inledningslåten - översatta, och i flera fall handlar dom om något helt annat. Många gånger har dom blivit mycket intressantare. 

Om jag måste välja mellan text och melodi, väljer jag för det mesta text. Nästan alltid. Om det inte är så att det är en poplåt, och texten är rena rama rappakaljan, och jag står på Friskis och Svettis och behöver lite energi. 
Jag lyssnar väldigt sällan på musik för musikens skull. Jag bryr mej inte så mycket om melodin. Eller; en ljummen melodi kan vara helt okej om texten är sensationell, medan jag har väldigt svårt om förhållandet är tvärtom. Och jag är svår när det gäller översättningar. Obarmhärtig. Jag tänker: om det är värt att avsätta timmar på att översätta, är det värt att översätta bra. Och när det gäller översättningarna hänger jag upp mej på småsaker. Petitesser, egentligen. Ofta är det nästan bara en fråga om smak, vad jag föredrar, och vad översättaren tyckte var mer passande. Här är exempel på hur nördig jag kan vara, och ett bevis på hur jag tillbringar mina söndagarförmiddagar, med att omtolka en redan tolkad Elvismelodi, Fröken Elvis Jag glömmer aldrig dej, en tolkning av You Were Always On My Mind

Sången - i Fröken Elvis tolkning - handlar om en person som kommer fram till en annan och berättar att trots att hon är lycklig nu så kan hon inte glömma personen, och vill ha medhåll i att dom gjorde rätt när dom gjorde slut. Som jag ser det framför mej, för att riktigt dramatisera, så har hon bröllopsklänning på sej. Fattar du? Fattar du? Du fattar, va?

VERSALERNA är Elvis originaltext, den feta texten är Fröken Elvis tolkning, och (inom parentes) är min tolkning av Fröken Elvis tolkning. Och kursivt är mina förklaringar till varför jag tycker som jag tycker eller varför jag har valt de ord jag valt. 

Så, Sing out Louise, eller Sing, My angel of music:(Här är videon.)

MAYBE I DIDN’T TREAT YOU
Kanske lite patetiskt
QUITE AS GOOD AS I SHOULD HAVE
att komma dragande såhär
(att gå fram till dej såhär)
MAYBE I DIDN’T LOVE YOU
För jag har mitt liv på banan
(Kanske borde jag inte)
QUITE AS OFTEN AS I COULD HAVE
jag är lycklig nu - och kär
(Jag är lycklig nu: såhär)

Jag tycker att ordvalet ”och kär” visar på att personen är nyförälskad, och ger en lite annan bild. Om hon är kär, som i nyförälskad, skulle hon nog aldrig ha gått fram. Om man istället använder ”såhär”, så tycker jag det ger ett mer tragiskt intryck, som att hon egentligen inte är så lycklig som hon skulle kunna vara, men tillräckligt lycklig för att inte söka sej vidare. Och glöm inte att hon har bröllopsklänning på sej.

LITTLE THINGS I SHOULD HAVE SAID AND DONE
Men när jag såg att du var här ikväll
(När jag såg att du var här ikväll)
I JUST NEVER TOOK THE TIME
så kan jag inte hejda mej
(Kan jag inte hejda mej) 

YOU WERE ALWAYS ON MY MIND
För jag glömmer aldrig dej
YOU WERE ALWAYS ON MY MIND
nej, jag glömmer aldrig dej

MAYBE I DIDN’T HOLD YOU
Det finns parker som är våra
(Vissa parker är våra) 
ALL THOSE LONELY, LONELY TIMES
och kvarter och restauranger
Den här frasen har för många stavelser, i min smak. 
(Vissa gator tillhör oss.)
AND I GUESS I NEVER TOLD YOU
Gått förbi nån gång om året
(Gick förbi där vi två bodde)
I’M SO HAPPY THAT YOU’RE MINE
kommit på mej själv att stanna
(stanna’ till och titta’ upp)
Eller: om man vill ha ett rim:
(Nu bor andra där, förstås)
IF I MAKE YOU FELL SECOND BEST
nej jag borde inte säga det -
GIRL I’M SORRY I WAS BLIND
men nu står du framför mej

YOU WERE ALWAYS ON MY MIND
För jag glömmer aldrig dej
YOU WERE ALWAYS ON MY MIND
nej, jag glömmer aldrig dej

TELL ME, TELL ME THAT YOUR  SWEET LOVE HASN’T DIED
Säg mej - säg att du mår bra, att det var rätt
Säg mej - säg att det var rätt, att du mår bra
GIVE ME, GIVE ME ONE MORE CHANCE TO KEEP YOU SATISFIED, SATISFIED
att du och jag aldrig kunnat ge varandra luft att leva, på nåt sätt
Om man vill behålla versens andra rad-rim:
(Att du och jag aldrig kunnat leva lyckligt, på nåt sätt.)
Eller, lite mer spännande:
Vi två - vi är lyckligare nu, än vi var då, du och jag. 
Eller, ännu mer spännande:
Vi två - är vi lyckligare nu, än vi var då? Du och jag?

LITTLE THINGS I SHOULD HAVE SAID AND DONE
Men när jag såg att du var här ikväll
(När jag såg att du var här ikväll)
I JUST NEVER TOOK THE TIME
så kan jag inte hejda mej
(Kan jag inte hejda mej) 

YOU WERE ALWAYS ON MY MIND
För jag glömmer aldrig dej
YOU WERE ALWAYS ON MY MIND
nej, jag glömmer aldrig dej


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, Tack Camilla och Fröken Elvis!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

CONSUME ENERGY AND MAKE SOME NOISE på Dansens Hus:

"Jag kommer att minnas svarta, bylsiga kläder, flätat hår, monoton musik och återupprepade rörelser, men jag kommer också att minnas det som sticker ut: Rutiga kjolar, kanelbullar, utvisade vänner, rullstolar och killar som kramas. Män, över huvud taget, har det varit ganska ont om. Vem visste att Street Dance var en så kvinnodominerad bransch? Snart får dom väl börja kvotera, tror jag."

Låter det intressant? Här är resten: 

KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, på Kulturama:

Jag kommer ihåg när den här filmen kom, 1988 eller 1989. Jag minns öppningstexterna. 50-60-talets magazinecollagekonst. Färgerna. Musiken. Från första rutan var jag helt fast. När inledning till filmen var över visste jag hur det var att vara med om något helt nytt, en ny estetik, ett nytt sätt att berätta. 
När jag några år senare fick min första lägenhet målade jag köket limegrönt, hallen karmosinröd, vardagsrum och sovrum var turkosa. Jag tänkte inte på det då, men utan den här filmen hade nog alla rummen förblivit nikotinröksvita.

Låter det intressant? Här är resten: 

FATTA DANS! under Urban Connection på Dansens Hus:

Det tog ganska lång tid innan jag insåg att jag måste ge kvinnor utrymme, när jag gick hem från tunnelbanan, om nätterna. 
Jag är inte den modigaste av män, vilket vill säga att jag är en riktig hare när det kommer till mörker. Jag har blivit bättre med tiden, mer fatalistisk, mer: 
”Varför skulle en psykopat eller en demon välja just mej, det måste ju finnas intressantare personer att ge sej på?”
Jag använder precis samma psykologi när jag ska flyga: "Varför skulle just det här planet störta? Vad är det som gör just dej så viktig?"
Men det fanns en tid när jag tyckte det var lite läskigt att gå hem från tunnelbanan.

Låter det intressant? Här är resten: 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar