ROSMERSHOLM, av Henrik Ibsen, i Målarsalen, på Dramaten.
"Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer. "
Låter det intressant?
Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/08/rosmersholm-av-henrik-ibsen.html
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/och-ge-oss-skuggorna-pa-dramaten.html
MOMO - ELLER KAMPEN OM TIDEN, på Kulturhuset Stadsteatern:
Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?, var?, när?, vem?, hur? och varför?:
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/momo-eller-kampen-om-tiden-pa.html
Låter det intressant? Här är resten:
SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, Kulturhuset Stadsteatern:
- men om du ställde upp mej mot en vägg, fördelaktligen i något slags våtutrymmet - där det är lätt att spola av, som ett duschrum eller ett slakthus- och höjde en tårta eller något annat kladdigt som en paj eller cheesecake eller något, och sa:
”Nämn ett av Sara Lidmans mest kända verk, eller du får det här bakverket i nyllet!” så skulle jag svara:
”Lägg an, ta sikte, ge fyr!”
Låter det intressant? Här är resten:
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar