tisdag 8 september 2015

PMS - RES EN STATY, på Bonden Bar, föreställning 103 31/8 2015



Konstnärlig ledare: Tora Enkvist, Musik: Silent Caravan, Kostym: Moa Johansson & Johanna Ek, På scen: Edda Edlund, Alicia Högfors Lindståhl, Malin Olsson, Samuel Skoglund, DJ Elias Mahfoud, Produktion: Wannguard Production & Platanus Produktion

Bad guys win.
Optimism's wearing thin.
Things are spinning out of control.
Cynicism's all the fad.
World events could make us mad
as hatters.
Almost every day
some underpinning slips away.
These aren't laughing matters.

Time bombs tick.
People keep on getting sick.
And a nickel's not worth a cent.
Wickedness and greed abound.
Just as peace is gaining ground
it shatters.
Hate is here to stay,
and justice goes to those who pay.
Friend, these aren't laughing matters.

The truth is scarier by far
than anything that Stephen King could write.
The stories in the paper are
the daily small decline and fall
spelled out in black and white.

Oh, what to do, what to do?
how to take a brighter view
when your noodle's totally fried.
Human spirits need to be
leavened by a little levity.
So take those blues
and bounce them off the wall.
Keep your humor please,
'cause don't you know it times like these that
laughing matters most of all.

LAUGHING MATTERS
ur Howard Crabtree's 1996 gay musical revue
 WHEN PIGS FLY



Hela dagen hade folk på jobbet, män och kvinnor, gett mej medlidsamma leenden, eller grimaserat som bebisar som får smaka citron för första gången. Anledningen? Jag har sagt att jag ska gå och se en feministisk cabaret. Och jag förstår dom. Jag var själv inte vidare sugen. Feminism och gabflabb är inte den första kopplingen man gör, eller hur? Självironi är inte en av de mer framträdande egenskaperna hos någon -ism, om om man undantar cynism, n’est-café?

Min cykel ligger inlagd. Hen kommer att bli bra, men för tillfället är det så mycket som är sönder att jag varit tvungen att lämna in hen hos cykeldoktorn i Kransen, vilket gör att jag under några dagar kommer att vara en av alla dom där som trängs på tuben. Jag har övervägt att ta mina inlines till jobbet, men dom är lite bängliga att hantera, speciellt när man tagit av dom. Och speciellt när man ska på teater. Bin där, dann dät, som man säger.
Jag hade tänkt att jag skulle ta tunnelbanan till föreställningen, men jag inser att jag har så gott om tid att jag lika väl kan gå från City till Bondegatan. För nån som är van att få igång blodet med en halvmils cyklande varje morgon har jag känt mej seg och hängig hela dagen, och jag tänkte att lite frisk luft och rask promenad skulle nog få igång gubben.
KLIPP TILL: Jag, kämpande, väjande, duckande och girande, som prinsen i Törnroshäcken, i den makliga, mötande sörjan av Drottninggatans fotgängare. Jag hade glömt bort att det var såhär. Visserligen har det blivit trängre och trängre på cykelbanorna med åren, men där brukar man för det mesta hålla till höger, och liksom hänga med strömmen, men här är det som en hinderbana. Som något ut Gladiatorerna. Och när Drottninggatan korsar Strömmen och plötsligt heter  Västerlånggatan, då blir det ännu värre. Det är som seg kvicksand. Jag, som är några centimeter längre än medelmänniskan, lyckas hålla huvudet ovanför, men jag vet inte hur kortare människor fixar det. Jag hade fått panik. Jag har nästan panik.
Jag hoppar av. Glider in på en sidogata. Kan plötsligt se marken några meter framför mej, och det känns plötsligt nästan ödsligt. Kommer ut på Stora Nygatan, precis vid Naturbageriet Sattva. Jag går in, köper en kanelbulle, en tofu- och olivdelikatess, och en burk Organic Sparkling Carnberry-dricka från Whole Earth. Jag går, tuggar, surplar och sväljer. 

När jag slagit mej fram längst Slussen, uppför Götgatan och kommer till fram till Bondegatan gör jag det där klassiska; jag går på fel sida av gatan och letar efter lokalen. Jag ser en bar på andra sidan, men den ser för hipp, för kommersiellt inbjudande ut för att stämma in på min fördomsfulla förväntning av hur det borde se ut: jag förväntar mej något mer veganskt, mer alternativt, mer hemtråcklat och självsnidat, inklätt i politiska klisterlappar och fullflaggat med vaggande regnbågsvimplar. Uppe vid Matapoteket, en ekologisk rawfood-butik på Bondegatan 6, tänker jag att dom måste ju veta vart det är jag ska. Så jag frågar killen i vit kockjacka, som sitter vid bordet utanför, på trottoaren. Det är bara det att det inte är en vit kockjacka, utan en vit skjorta. Och det är bara det att han inte jobbar där, alls, eller har en aning om vart det är jag ska. Och han uppfattar inte min fnissande ursäkt som särskilt rolig.
Inte heller kvinnan inne i butiken vet vart hon ska skicka mej. Jag bestämmer mej för att gå tillbaka till den fräsiga baren och fråga om dom vet…

Jag började fota mej själv med affischen och lägga ut bilderna här på bloggen som en försäkring för att jag inte skulle bli en bitch i mina rapporter. Jag kan vara ganska elak - det är en naturlig, medfödd talang jag har, tack så mycket - men om jag inte kan dölja mej bakom anonymitet, om folk när som helst kan känna igen mej, komma fram och säga vad dom tycker och tänker om mitt skrivande, då måste jag vara mer ansvarsfull i mitt skrivande. En sidoprodukt är att folk faktiskt vet vem jag är.
”Hej!” säger kvinnan i dörren till den hippa baren glatt och igenkännande, och jag förstår att jag har kommit rätt. Jag tittar upp. Jodå, det står Bonden Bar på den skylt. Vem som helst, som inte varit övertygad om att baren inte låg på den här sidan av Bondegatan, hade kunnat se det. Vem som helst som kunde läsa, i alla fall.
Hon sticker till mej en lapp och hälsar mej välkommen. Och jag känner mej faktiskt välkommen. Glatt och positivt välkomnad. Jag går ner. Baren ligger i en sån där källarlokal som man kunnat köra ner bilar i, där entrén är en lång, bred sluttande gång, och det är ganska folktomt. Jag är en av de få, men jag är som vanligt tidig. Jag har en vag känsla av att jag varit här förut…
En massa stolar står uppställda mot en liten scen framför ett discojockeybås. Jag går fram och sätter mej i mitten. Sen tänker jag, att nån kanske tänker att det är typiskt manschauvinistiskt av mej, att sätta mej längst fram i mitten, som om jag ägde stället. Så jag flyttar. En stol åt höger. 

Jag är van att vara en fiende, en av dom andra, i många av sammanhangen där jag rör mej. Som man uppfattas jag ofta som en av motståndarna, en av förtryckarna, en av de andra. Och som vit och och med rakat huvud - jag är rejält tunnhårig - förutsätts nästan mina sympatier. Som medelålders, grå och medioker är jag ett annat hot: det där som ingen vill bli. Den där som kanske borde hålla sej hemma. Som inte ska drälla runt i en cool källarlokal och tro att han fattar något.
Jag känner blickarna i ryggen. 

På lappen jag fick står det FEMINISM OCH UNGDOMSKULTUR (for Dummies). Jag gillar sånt. Hemma har jag Paris-, The Bible-, Desserts-, Sewing-, Vin- och Champagne for Dummies, alla inköpa second hand, och alla utom den om bibeln olästa. 
Jag börjar läsa, och inser att jag faktiskt är en dummy. CA, Cis-man, Spieciecism, TF, Tinder och feminismfacebookgruppen Varför apor aldrig bär rosa klänning, jag har inte hört talas om något av det förut. 
Oj, det här kan bli tungt, det här kan bli svårt, det här kan bli en Natt utan Skratt, en Kväll från Hell.

Medan lokalen fylls sitter jag och funderar på feminism och humor, och undrar om det blir roligt över huvud taget. Det har blivit fler och fler saker vi inte kan skämta om. Och det är inte bara det att man inte får, kanske inte borde skämta om dom, dom är liksom inte roliga, längre. 
Ta till exempel hur man framställer brytningar på scenen: vi kan skämta om någon som bryter på italienska, engelska, tyska, eller dialekter som skånska, gotländska eller småländska, men att skämta om någon som bryter på nån av språken i Indien, i Mellanöstern eller Asien känns inte längre kul, och om någon kommer in och börjar prata rinkebysvenska är det inte heller särskilt roligt. Inte lika kul som en baguett-fäktande fransman eller en packad göteborgare i alla fall. Varför är det så? Har det med makt att göra? Är det så att vi anser att skämt om italienare, engelsmän, tyskar, det är att sparka uppåt? Eller är det så otäckt att vi anser att dom är en del av oss, medan de andra är en slags främlingar som ska behandlas med respekt? 

Du vet hur det innan ett publikrep brukar komma upp en regissör på scenen och säga att ”Detta är bara ett rep, vi är inte klara, mycket kan gå fel och vi kanske måste bryta,” och det sen ändå alltid är en nästintill färdig föreställning, och ingen bryter eller göra fel, inget knasar till sej och inget klaver blir trampat i?
Detta är ett sånt där underbart gammaldags genrep, vad gäller tekniken, där tillräckligt mycket går åt skogen för att vi i publiken ska känna oss att detta är på riktigt. Det är oftast musikaliska cuer som fallerar, men det gör ingenting.

Man är fem personer på scenen. Jag definierar dom som fyra kvinnor och en man, men jag är inte säker på att dom själva skulle definiera sej så. Och jag absolut älskar kläderna, i vitt och fluffigt rosa, paljettglittrande och plastigt glänsande, som ett Alla Hjärtans Dag-kort gjort av Frida Kahlo.

Jag har läst om personer som irrat ner i en källarlokal i någon storstad, London, Berlin eller New York, och där, på scenen, stod ett helt fenomenastiskt, okänt band som ännu inte slagit igenom, och som sen visade sej vara Beatles eller Ramones eller Sex Pistols eller Rolling Stones. Och personen i fråga kan säga: jag var där.
Och jag var där. Jag menar här. Jag hoppas att jag var där, här, i alla fall. Och med det menar jag att jag hoppas att dom håller ihop, fortsätter jobba, gör fler föreställningar. Ingen hade ju kommit ihåg i Beatles om dom lagt av efter de första gigen, hur sensationastiska de gigen ändå varit?

För detta är faktiskt väldigt, flabba- och gnägga- och fnissa till du nästan kissar ner dej-roligt. Man skämtar och driver om allt i de egna leden, med en självironi och egenkritik som är så väldigt skön och befriande. I det att dom låter oss som publik skratta åt dom när dom bjuder på sej själva, och skojar med våra fördomar, ger dom också sej själv makt och kraft. Dom blir inte offer, undantag som det ska tas hänsyn till, porslinsdockor med nerverna på utsidan, utan starka personer som det tål att tas tag i. 

Man har en kort spelperiod, men jag hoppas att man tar upp föreställningen igen. Kanske vore detta något för Dramalabbet?

De gånger det är som svagast är faktiskt i de mer allvarliga stunderna. Alla aktörer har fått en egen monolog, eller problematik, som rasism, sexuellt våld, könstillhörighet, och jag känner att dom kanske hade behövt extra spinn på det hela, för även om det är bra saker som sägs så har dom sagts förut, och saknar den där knorren som gör många av sångerna och sketcherna så unika. 

Man sjunger och rappar, dansar och river av monologer, och texterna är mycket, mycket smarta. På gränsen, hela tiden på gränsen, och det är det jag gillar. Jag känner mej trygg i att dom vet vad dom håller på med. Att det är öppet, att inget skratt är fel. Att inget fniss kan såra, eller vara olämpligt.

När man sen under en sketch lyfter på tröjorna och visar brösten, riktigt tränger sej på publiken och blottar brösten, då känner jag mej som en sån där parodi på en operabög som efter en framförd sopran-aria hysteriskt förtjust klappar i händerna och kväker: 
”Bravissimo! Bravissimo!”

Det känns nämligen som om det har varit på väg ett tag, det här motståndet till att kvinnor ska kunna visa upp sin kropp. Inte sexuellt, utan bara oskyldigt, naturligt. När jag var liten solade alla topless. Nu är det bara dom med tillverkade bröst som blottar sej, och av helt andra anledningar. Det började med folkstormar mot affischerna med H&M:s underklädesmodeller och gled liksom fel, från ”Den nakna kroppen är naturlig” till ”Om hon hetsar upp får hon skylla sej själv,” och - om vi inte passar oss - rakt mot ”Stena Horan!!!”
Jag lever hellre i en värld där kvinnor får var topless överallt än där man måste amma i skamvrån.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Nilleteatern!.  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4339:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

GELLHORN OCH HEMINGWAY, av Stig Hansén, på Kilen:

Några dagar senare inser jag plötsligt hur jag skulle vilja att pjäsen var. Eller hur den kunde ha varit, eller hur en annan pjäs, som jag hellre hade sett, hade kunnat se ut: 
Jag är på Kulturhuset igen. Det ska hållas ett samtal i biblioteket på Plattan-planet, mellan Stig Hansén, författaren till pjäsen, och Julia Milder, kommunikatör. Vi är ganska många här, ingen är speciellt ung, och nästan alla har glasögon. Det berättas lite om Martha Gellhorn, och man försöker hela tiden att inte glida in på Hemingway, som i ett samtal om Marlowe, där man försöker låta bli att nämna Shakespeare. 


MOMO - ELLER KAMPEN OM TIDEN, på Kulturhuset Stadsteatern:

Bakom oss prasslades det med godispåsar, och framför oss satt en ung herre som nog kommer att ha en framtid som reporter, för han sysslade hela tiden med att ställa de sex frågorna som är grundstenarna i god journalistik: Vad?var?när?vem?hur? och varför?
”Mamma, vem är det?”
”Det är Momo.”
”Mamma, vad är det?”
”Det är en sköldpadda.”
”Mamma, hur långt tid är det kvar?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, var är min dricka?”
”Här.”
”Mamma, varför gjorde dom så?”
”Jag vet inte…”
”Mamma, när är det slut?”
”Snart, gubben, snart…”


DANSK DANSETEATER, i Vitabergsparken:

Tanterna, i varsin senapsgul och limefärgad Gudrun Sjödén, på bänkraden bakom mej, sitter och pratar om sina jobb, om vems tur det är att baka och ta med sej kakor till fikat. Den ena ska göra något som jag aldrig hört talas om: En falsk Potatiskaka.
”Varför heter det Falsk?” undrar den andra.
”Jag vet inte, faktiskt…”
”Är det potatis i den?”
”Nej…?
Tankfull tystnad.

Låter det intressant? Här är resten:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar