tisdag 27 oktober 2015

EN FRÖJDEFULL JUL, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 122 19/10 2015


Av Alan Ayckbourn, Översättning Göran O Eriksson, Regi Jonna Nordenskiöld, Scenografi och kostym Sven Haraldsson, Ljus William Wenner, Mask Patricia Svajger Med Henrik Norlén, Vanna Rosenberg, Anja Lundqvist, Björn Gustafson, Robin Keller, Helena Af Sandeberg, Emil Almén, Liv Mjönes, Alexander Salzberger

I’ve called to apologize
Won’t you give me five minutes 
Though you do not owe me
I know I’ve got some nerve
A man like me deserves to
Be lonely

And I think that you were right
To move on with your life
When your friends said forget me
Why should you waste your time with a guy
Who’s selfish and petty

But please give me one more chance
Think of our romance
Though I know that I’m not worthy
Say you’ll see me once again
And I’ll be on the last train to New Jersey

Won’t you tell me how you are?
Did you get a job?
Do you still live with your mother?
You said it’s not a crime to live your life
in the suburbs
So insensitive was I
I never heard you cry
Never noticed you were packing

LAST TRAIN TO NEW JERSEY
av Spencer Day.

Det finns ett uttryck: Dying is easy. Comedy is hard. Att dö är enkelt. Komedi är svårt. Jag vill tillföra en ny variant: Att dö är enkelt: Komediregi är svårt. 

Jag gillar författaren Alan Ayckbourn. Han är en av de där dramatikerna - en annan är Neil Simon - vars pjäser jag kan sitta och läsa som om de vore böcker. Han har ofta någon slag teatral knorr i sina pjäser, som att till exempel låta sina pjäser ta plats i tre olika kök, under tre jular, eller i tre olika sovrum, samma natt, eller låta tre olika tillfällen på samma restaurang med medlemmar ur samma familj berätta en historia. Här är det kanske mer tekniken, de elektriska leksakerna, som är grejen. Det är en ganska rak pjäs om väldigt olyckliga människor. En slags sorglig komedi om de val vi gör för att kunna fortsätta. 

Detta är första publikrepet, så mycket kommer nog att ändras innan det blir premiär. Roller kommer att sjunka in, rundas av, energinivåer kommer att regleras. En del av julhysterin kommer att hyvlas av, förhoppningsvis. 

Det är överspänd stämning i salongen, när vi släpps in. Det pågår ett slags julkaraoke, med texten till sånger projcerade över prosceniet, som textöversättningen till vissa föreställningar på Kungliga Operan. Skådisarna går runt med mikrofoner och sjunger. Det hela känns lite som invigningen på en galleria, eller nåt. För mycket, liksom. Man skottar för något man inte håller. Det är som om man hade en interaktiv publikuppvärmning för att sen presentera fyra timmar Becket, utan paus. Och visst, man försöker skapa en slags farsartad komedistämning i själva föreställningen, det är bara det att den inte bygger på det karaktärerna i sej försöker berätta, utan känns insprängd, hispig, desperat. 

Det handlar om en jul, hemma hos det ganska framgångsrika men kärlekslösa paret Belinda och Neville, eller, som man av någon outgrundlig anledning här har valt att försvenska till Nils och Bea. Varför? Ingen aning. Allt annat, själva historien, med julklappsöppnande på juldagen, och sånt, förblir brittiskt. Det kvittar att man kommer in med julgröt, det blir mer som om ett brittiskt kompani försöker spela svenskar. 
I samma hus bor Nils farbror, Harald, en man som jobbat som vakt i 35 år, som bara tittar på våldsfilmer på teven och mest intresserar sej för vapen och självförsvar. Över julen har paret bjudit in Nils syster Philippa, en något alkoholiserad kvinna, hennes make Bo, en inkompetent läkare som varje år sätter upp en oändlig dockteater, Nils polare, den ganska misslyckade Erik, hans gravida fru Pia, och Rakel, Beas misslyckade, blyga syster, som i sin tur bjudit med en man hon tror är intresserad av henne: författaren Carl. En man som nästan våldtas, sen skjuts.

Tänkt dej att du är en regissör som har läst någonstans att Tjechov egentligen är rolig. Att han själv sagt att hans pjäser är komedier. Och så bestämmer du dej för att sätta upp en av dom här väldigt roliga ryska pjäserna, Måsen. Måsen, det hörs ju på namnet, det är nog urkul. Måsbajs och skrattmåsar. Det är bara det att du, regissören, efter att ni börjat repa, inte tycker att det blir vidare kul. Det händer nästan ingenting, och vad gäller one-liners så hittar du inga alls. 
Så du bestämmer att var och en ska få en egen dialekt. Du lägger in lite pruttskämt. Arkadina är full hela tiden, och trillar av alla stolar hon försöker sätta sej på. Konstantin får läspa. Och stamma. Läspa och stamma. Nina får bli ett skrikigt våp, som hela tiden tappar kjolen. Trigorin tappar byxorna, och får ryggskott. Fiser och tappar byxorna, och har ryggskott. Masja är lomhörd, och spelas av en man. Ingen sitter still, alla rusar in och ut, och när det är dags för premiär är du ganska nöjd med det du lyckas åstadkomma. En skrattfest. 
Du har liksom missat det roliga, det försonande, det komiskt mänskliga med Tjechov. 

Här är det lite likadant. Inte så grovt, men åt det hållet. Det känns ogrundat, som om komedin sitter påklistrad, dittejpad, på väg att lossna. Det finns ett avgrundsdjup av tragedi i dess karaktärer, av ensamhet, kontaktlöshet, isolering, och det är först när man känner dom, som det dom är, som det blir verkligt roligt. Men man måste våga gå dit, man kan inte gira för tidigt och bara spela fars. 

Detta borde, i min mening, spelas lite som en vits på en begravning: värdigt, men befriande. Det är så sorgligt att man måste le, måste skratta. Inte med dom, men åt dom, tillsammans med dom, åt sej själva, som man skrattar lite åt nån närstående som fått en stroke och blandar ihop orden. Som säger ”Släpp ut rökdykaren,” istället för ”Öppna fönstret.” I grunden är det tragiskt, men i stunden är det komiskt. 

Jag sitter också och funderar på om regissören tycker att hon har tagit ett feministiskt ställningstagande genom att framställa två av männen, han som äger huset, och hans polare, som två ganska glassiga skitstövlar. Kanske inte. Men det känns som om dom framställs ganska kärlekslöst, utan någon som helst sympati, och det tycker jag är synd. För mej är det nämligen ett ganska tydligt feministiskt ställningstagande av författaren, även om han kanske inte tänke just feminism när han 1980 skrev pjäsen. I vanliga fall, oftast, i komiska verk, är det den gifte mannen som är ute och vänstrar, eller försöker vänstra. Och i slutet, speciellt som läget i komedier ofta ska återgå till som det brukade vara, där kanske karaktärerna har blivit lite smartare, men inget direkt världsomspännande har hänt, så brukar frun förlåta honom. Straffa honom, kanske, men förlåta. 
Här har man vänt på det. Det är frun som blir påkommen med att försöka vänstra, och maken som förlåter. Och om han hade fått lite mer tyngd, inte varit så svart-vit, utan mer verklig, så hade det kunnat bli riktigt rörande. I en tidigare scen, till exempel, innan hon fick andra idéer, har frun försök förklara för honom hur hon ser på deras kärlek, men regissören har valt att låta honom inte alls ta in vad hon försöker säga. Det hade varit mycket starkare om han försökt förstå, men helt enklet inte fattat. 

Det är underbart att se Björn Gustafsson på scen, för det känns som om tiden stått still. Han åldras inte, verkar det som. Och han visar hur man gör när man spelar komedi. 
Vissa lyckas gjuta liv i sina karaktärer, lyckas förmedla något, visar att dom tar ansvar för sin roll. Vanna Rosenberg gör ett fint porträtt av en gift kvinna, även om jag hade velat se lite mer av hennes ensamhet. Robin Keller är ganska fantastisk i sitt frustrerande utanförskap, som den omedvetna, evigt mobbade. Jag önskar bara att dom hade fått lite hjälp av regissören. 

Scenografin upplevde jag som ganska oinspirerad, ganska förutsägbar, lite likt allt annat av samma scenograf, vilket i sej kanske inte är störande, men lite småtråkigt, kanske. Det känns som om man återanvänt scenografin från SARA SARA SARA, STARKA KVINNOR PINKAR STÅENDE, HAPPY ENDING, SKAKA GALLER eller LOLITA. Kanske är jag bara litet trött på obehandlat trä. 
Men vad som stör är att scenografin är nästan idiotisk i sin planlösning. Det är ett stort bygge med tre rum, där bara nakna träreglar gränsar av, som väggarna i ett nybyggt hus, innan gipsplattor och spånskivor åker upp. 
Tänk dej att du delar in en fyrkant i fyra delar, med ett kors. Ser du det framför dej? Det blir liksom fyra mindre rum. Så vrider du fyrkanten, så att den står på sin spets, som ett slags ruter ess? Så sätter du en publik, vågrätt, alltså på tvärsen, i det nu nedre rummet. De andra, övre rummen är nu de tre scenrummen. Ett lite till vänster, teverummet, ett lite till höger matsalen, och ett… ligger bakom det centrala regelverket. Hänger du med? Den bästa platsen på scenen, den där majoriteten av publiken har fri sikt, blir ett hörn där tre rum möter varandra, och gör det omöjligt för skådisarna att agera där. Dom hamnar en bra bit in på scenen istället. Det blir en väldig distans till publiken, speciellt i de mer intima scenerna. 

Låter jag sur? Ja, jag var nog lite irriterad, faktiskt. Eller, kanske inte irriterad, utan… 
Jo, irriterad. Och jag vill påpeka att det inte var publikvärdens fel, hon bara gjorde sitt jobb, men jag upplevde bara det hela som ganska fånigt, som paragrafrytteri, som om jag, människan, inte blev sedd. Och hon såg mej väl som ett stort fett problem. 
Jag hade fått en plats längst ut på raden, på en sån där klaffstol som man liksom vrider till och fäller ner. En sån där som åker upp med en smäll, som en björnfälla, om man reser sej. Eftersom det är genrep har man bjudit in en väldigt massa äldre människor. Vi pratar folk som har lite problem att ta sej fram. Som inte ser så bra. Som har lite svårt att ta sej nerför trappor. Som kanske kommit hit i färdtjänst. 
För att inte vara i vägen - det kändes som om stolsraderna fylldes på i samma takt som ett trädstam förmultnade, i samma takt som mögel tar över ett badrum - stod jag liksom vid sidan av min hopfällda stol, och släppte fram folk. Jag hade en ryggsäck och en stor svart väska, av någon anledning. Varför? Jo, jag hade varit på gymmet, ja. Entré: sengångaren, i yllekappa: En gammal tant som leds av en publikvärd nerför gången. Steg för steg. Ett trappsteg i taget. Dom närmar sej. Dom är nästan framme. Dom ska förbi mej. Jag ställer upp min ryggsäck och min träningsväska på sidoscenen, bakom mej, och trycker mej mot väggen, för att dom ska komma förbi. 
”Det får inte stå någonting på scenen,” säger publikvärden, och stannar. Sengångaren pustar ut, och verkar lite tveksam på om det hela verkar vara värt ansträngningen. Det var ju inte så att jag satte upp väskorna på själva scenen, i scenografin, det här var ju ett slags tomt område vid sidan.
”Jag vet,” svarar jag, ”jag tänkte bara släppa förbi er…” och ler. Hon ler tillbaka. 
”Det får inte stå någonting på scenen,” säger hon, igen, leende. Jag ser på henne, förvånat. Skämtar hon? Hörde hon inte vad jag sa?
Omkring mej skriker skådisar i tomtemössor till varandra och vrålar julsånger i mikrofoner.
”Det får inte stå någonting på scenen,” upprepar hon. Leende. Jag ler tillbaka, tar mina väskor och ställer ner dom på golvet. Jag blockerar nu gången. En person kanske skulle smita förbi, men två, bredvid varandra är en omöjlighet. Jag kan inte heller ta mej förbi dom, dom blockerar vägen lika effektivt som två barnvagnar i bredd på en cykelbana. 
”Nu får du nog flytta på dina väskor,” ler hon. Sengångaren ler lite utmattat mot mej, som om hon trodde jag ingick i underhållningen. 
Jag lyfter upp mina väskor. Jag är nu en ännu större propp. Hon ler:
”Vi måste komma förbi…”
Jag sätter ner väskorna på scenkanten.
”Det får inte stå någonting på scenen.” Leende. 
Jag börjar bli irriterad. Det hysteriska julsångssjungandet och den forcerade uppsluppna stämningen börjar kännas klart påfrestande. Som tinnitus på högst volym. 
”Jag tar bort väskorna när ni har gått förbi,” säger jag. Jag börjar mej fram mot henne, för att jag ska slippa skrika över skränet. 
”Det får inte stå någonting på scenen,” ler hon. Och ler. Och ler. Jag ler tillbaka. Men jag försöker inte dölja att det smugit sej in något av Hannibal Lechter i mitt smajl.
Det hela slutar med att jag lyfter mina väskor över huvudet, rakt upp, och leker hälften av bro bro breja medan dom, i slow motion, stapplar nerför gången. 
Och hon gjorde bara sitt jobb. Det är därför jag var lite irriterad. Men mest är jag irriterad för att jag är irriterad.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Öppen Repetition, gratis, Tack Mats!  Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4729:-

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


SVANSJÖN, på Kungliga Operan, av Mats Ek:

"Så kommer hon in. En uppenbarelse. Det går liksom inte att inte titta. Hon är lång, smal, och ledlös som en vattenslang. "

SPITFIRE COMPANY: ONE STEP BEFORE THE FALL, på Dansens Hus:
"Så tar hon av sej den tunna vindtygsjackan, står där i ett grått, tajt linne, och jag fattar grejen: Här finns det muskler. Ryggmuskler, bröstmuskler, biceps, triceps, trapezius och latissimus dorsi. Hon tar av sej de små dinglande örhängena och börjar vira svarta lindor runt fingrarna, och jag är redans såld. Det här kommer att bli något speciellt. "

EASTER PARADE, Boulevardteatern:

Och om du går dit, till K A Almgrens sidenväveri, gå en guidad tur. Berättelsen om hur allting startade, med industrispionage och franskalektioner borde kunnas göras till en opera. Eller i alla fall en pjäs. En musikal? Nåt lite likt en slags FOLLIES? Nu, när Broadway har HAMILTON kanske vi kunde få ALMGRENS?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar