tisdag 22 december 2015

SVINDLANDE HÖJDER, Moment:Teater, föreställning 143 13/12 2015

Original: Emily Brontë, Idé, koncept och manus:  Åsa Berglund Cowburn, I rollerna: Lotta Östlin Stenshäll, Sofia Rönnegård, Kostym: Kim Halle, Scenografi: Åsa Berglund Cowburn, Musik: Kate Bush o Simon Steensland, Bild: Kim Halle, Föreställningbilder: Anna Fyrsten, Producent: Daniel Szpigler 

My mum and I we live alone
A great apartment is our home
In fairhome towers
I have to keep me company
Two dogs, a cat, a parakeet
Some plants and flowers
I help my mother with the chores
I wash, she dries, i do the floors
We work together
I shop and cook and sew a bit
Though mum does too i must admit
I do it better
At night i work in a strange bar
Impersonating every star
I'm quite deceiving
The customers come in with doubt
And wonder what i'm all about
But leave believing
I do a very special show
Where i am nude from head to toe
After stripteasing
Each night the men look so surprised
I change my sex before their eyes
Tell me if you can
What makes a man a man?

WHAT MAKES A MAN A MAN
av Charles Aznavour

På pappret var det här en någorlunda välfylld söndag: två teaterföreställningar, en i Gubbängen, en i Farsta, och så en glöggfest hemma hos Abercrombie och Fitch Clone, och till slut: byte av VIp-korten till Patricias söndagkvällar. Inte nån baggis, kanske, men mycket möjligt - när man har cykel.

Det var innan trampan på cykel-fasiken gick av, dagen innan. Mitt på Årstabron. Jag hade stannat för att ta ett instagramfoto, och när jag ställde mej på tramporna för att dra därifrån, gick den ena av. Rakt av, precis där vevarmen möter den andra vevarmen. Eller säger man tramparmen? Av, var den i alla fall. 
Jag plockade upp trampan, la den i cykelkorgen, och började sparka mej fram, stående på den andra trampan, för att senare sätta mej på stången, liksom i damsadel. 
Medan jag sparkade mej in mot stan och jobbet - två dubbla och en följande julfest - försöker jag komma på  en ny strategi. 
Okej, så jag kan ta en taxi hem ikväll, efter festen, med cykeln i bagaget, det har jag gjort förr, men hur ska jag göra i morgon? 
Inget snack om saken, det måste bli tunnelbana, till Gubbängen, till Farsta, Mariatorget, och hem. Urk. 

Dagen efter var jag någorlunda pigg, trots någon nubbe, lite vin, och ett fantastiskt improviserat lucia-tåg. Taxi hem med cykeln var inget problem, det kostade bara hundra kronor extra, vilket det är klart värt. 
I vanliga fall är det bara att sätta mej på cykeln och börja trampa, så är jag där på en halvtimme, men med tunnelbana har jag ingen aning om hur lång tid det kan ta till Gubbängen. En timme? En och en halv? Jag ska hela vägen in till stan, och sen byta vid slussen, och så ut igen. Och så ska tågen givetvis stanna vid alla stationerna, och det kan ta - ? Säg att det är 20 stationer, vilket kanske är för lite, vem vet, men säg det; och varje station tar kanske fem minuter? Dörrarna ska öppnas, och folk ska av, och på, och så ska dörrarna slås igen. För att inte tala om all tid det tar att köra tåget mellan stationerna. Så, vad blir det? Fem gånger tjugo? Det är fem gånger två, plus en nolla. Så; 10 plus en nolla, det blir 100. 100 minuter. En timme, alltså. Och så kan tågen vara sena. Eller, om jag precis har missat ett så kan det ta tid innan nästa kommer. Och det är söndag, så då går det färre tåg. Säg att jag precis missar ett, då får jag vänta en kvart, och sen, vid slussen, missar jag ett till, då får jag vänta en kvart till, kanske längre, eftersom det är tåg med tre olika destinationer som går från den perrongen, Farsta, Bargarmossen och Hagsätra, tror jag. Det är minst en halvimme i att bara stå och vänta. Så vad blir det? En timme, plus minst en halvimme. Och sen har vi promenaderna, hemifrån mej till Tunnelbanan, kanske två kvarter, säg fem minuter, och sen promenade från Gubbängens tunnelbana till Moment:teater, det är fem minuter till, och så den där lilla promenaden uppför trapporna och ner igen, när man byter perrong och färdriktning vid slussen. Ska vi säga femton minuter, allt som allt? Så: en kvart plus en halvtimme, plus en timme. Nej, vänta, hundra minuter är inte alls en timme, det är en timme och fyrtio minuter! Det blir en kvart plus en halvtimme, plus en timme plus fyrtio minuter! Jag är sen!

Givetvis är jag tidig till föreställningen som börjar klockan tolv, och givetvis bara sliter jag upp ytterdörren till teatern, och går in. Och ingen är klar. Jag skymtar en halvklädd person i korridoren borta vid toaletterna, och en halvklädd kvinna tittar förvånad upp bakom baren, nästan lite skrämd. 
”Är jag för tidig? Har ni öppnat?” frågar jag, när jag fattar läget. 
”Va? Nej, jo, det gör inget, kom in… Ska du se föreställningen?”
”Ja, men jag kan gå ut, jag tänkte bara låna toaletten först…” 
”Nej, stanna, vi är snart klara, stanna, kaffet är på gång, snart…”
En tredje person dyker upp, någon som jag tror är foajéansvarig. Jag nickar, för att visa att jag inte är någon antifeminist-terrorist. 
Detta är nämligen en premiärproduktionen på en ny scen i Stockholm, tillägnad kvinnlig dramatik, och för att visa hur stort utrymme den kvinnliga dramatikern får, har man inrett scenen i en liten skrubb under en trappa, med en publikkapacitet på fyra personer. Projektet är redan en publiksuccé, då nästan alla föreställningar är utsålda. 
När man kommit någorludna i ordning, och jag besökt toaletten, anmäler jag mej i kassan och beställer en kaffe. Biljetten jag får är inte mycket större än ett frimärke, och jag tycker mej minnas en dokumentär om syskonen Brontë, där man berättade att de som barn brukade författa handskrivna böcker som inte var mycket större än den här biljetten. 
Någon har glömt att lämna växelkassa åt kvinnan i kassan, så jag blir bjuden på kaffet, får dessutom en saffransbulle, och sätter mej i den svarta lädersoffan. Varje gång jag kommer hit, till den här foajén, tänker på Tom Fords filmatisering av Christopher Isherwoods A Single Man, för det är nästan lika stiligt här. 
Jag dricker mitt kaffe. Ute på Gubbängstorget säljer man julgranar. Över högtalarsystemet spelar man en sång jag känner igen. 
1978 var jag 14 år, och i målbrottet. Hur kommer det sej att jag minns årtalet så exakt, undrar du? Jo, det var det året Kate Bush släppte sin första singel: Wuthering Heights, och jag rände runt på översta våningen i vårt hus och skreksjöng sången i samma tonart som skivan. Vissa gånger gick det bra, men med tiden blev det svårare, och rösten sprack oftare och oftare, tills jag lät mer som ett brunstigt rådjur. Tills slut protesterades det från våningen under. 
"Håll klaffen, du gör oss galna med ditt tjutande!"

Kate Bush skrev sången när hon bara var arton år, efter att ha sett en filmatisering av Emily Brontës bok på teven, och när singeln släpptes petade den ner ABBAs Taka A Chance On Me från förstaplatsen, och Kate Bush blev den första kvinnan att ha en egenhändigt komponerat verk på första platsen på Englands singellista.

Ytterligare två personer kommer in på Moment:teater. Två medelålders kvinnor, lite fnissiga, förväntansfyllda.Dom går fram till kassan, och jag lägger förvånat märke till att kvinnan i baren har bytt om: om jag minns rätt hade hon en ganska anskrämligt mönstrad klänning på sej, men jag kommer definitiv ihåg hennes bahytt, en slags damhatt med hakband som var populär från 1700-talet slut och fram till 1800-talets mitt, och som under senempiren hade utvecklats till att helt täcka kvinnans ansikte, när hon stod i profil. Tänk dej en keps där skärmen gjort så stor, både på brädden och längden, att den nästan helt tagit över, går ner över öronen, och skjuter ut så att inte ens näsan syns. Eller tänk såna där skygglappar som hästar har. 
De nyanlända frågar något men kvinnan i baren verkar inte förstå vad dom menar. Tydligen har den ena av kvinnorna, vi kan kalla henne Gertrude, läst på nätet att just den här föreställningen skulle föregås av julpyssel och glögg, och det var därför dom valt just denna dagen, och denna tiden. Något som kanske inte stämmer, för kassakvinnan har ingen aning om vad dom menar, och hon hittar ingen sån information på nätet. 
Men Alice vill ha glögg, så Gertrude ger sej ut, på jakt, rakt över gatan, och in på Coop. 
Jag är inte vidare trevlig mot människor jag inte känner. Det är inte det att jag är otrevlig mot folk, jag gillar att känna folk, men jag är inte speciellt intressad av projektet att lära känna folk jag inte känner, och jag är ganska nöjd med att hålla mej för mej själv, speciellt när jag går på teater. Alice och Gertrude är inte av den uppfattningen. För dom verkar detta vara lite av en sällskapsresa, och Alice sitter nu där, mittemot mej, leende, som om hon väntar på vad jag ska säga. 
”Det här ska bli spännande,” säger hon, trevande. Hon har vita stövlar, röda byxor, och en vit tröja. Som klädd för julfestligheter. Man skulle nästan kunna tro att hon hade en luciakrona nedpackad i ryggsäcken, eller i alla fall ett sånt där julglitterband som lucias tärnor har runt huvudet. Eller en tomteluva, men hon har känt av rummet och kommit fram till att det är inte läge för sånt idag. 
Jag nappar inte:
”Ja.” säger jag, med en väl avvägd balans mellan entusiasm och reservation. 
”Var det svårt att få biljetter?” försöker hon.
”Nej.” Jag känner att ren artighet kräver att jag inte bara uttrycker mej enstavigt: ”Jag fixade biljetten väldigt tidigt…”  
Hon lyser upp, och lutar sej fram:
”Vi fixade också biljetterna väldigt tidigt….”
Jag ler, dricker kaffe, och utan att försöka verka otrevlig, plockar jag upp programmet. 
”Det här ska bli spännande,” upprepar hon, liksom slocknar lite, och lutar sej tillbaka. 
”Ja…” mumlar jag. Det är ett väldigt kort program. Litet, och kort. Ett ihopvikt A4, men det duger gott och väl till det jag behöver det. 

Wuthering Heights, Emily Brontës enda bok, skrevs mellan 1845 och 1846, och publicerades 1847 under den manliga pseudonymen Ellis Bell. Året därpå dog hon, 30 år gammal, av tuberkulos, förvärrad av en förkylning hon drog på sej på den alkoholiserade broderna Bramwells begravning. Året därpå dog hennes syster, Anne, författaren till Agnes Grey och The Tenant of Wildfell Hall. Den enda, kvarvarande systern, Charlotte, författaren till Jane Eyre, Shirley, Vilette och The Professorlevde i ytterligare sex år, och dog 1855, 38 år gammal. 
Är det bara jag som tycker att deras liv borde kunna bli en helt fantastisk pjäs?

Boken handlar om Lockwood, en man från södra England som 1801 hyrt ett hus i Yorkshire, som när han besöker sin hyresvärd,  Heathcliff, en surmulen man som bor i en bondstuga ute på en avlägsen hed, blir han överraskad av ett snöoväder, och måste övernatta där. Innan han somnar hittar Lockwood några böcker och inristningar tillhörande Cathy, en kvinna som verkar ha bott i rummet tidigare, och om natten drömmer han att hon knackar på rutan. När han öppnar fönstret sticker hon och griper honom med en iskall hand, och vägrar släppa taget. 
Väckt av hans skrik rusar Heathcliff in i rummet, öppnar fönstret och börjar ropa ut i natten efter Cathy. 
Väl hemkommen börjar Lockwood, med hjälp av sin hushållerska Nelly, nysta i vad det egentligen var som hände mellan Cathy och Heathcliff. 
Det är en slags gotisk kärlekstriangel, med Cathy som dras mellan den oborstade, vilda hittepojken Heathcliff, som hon vuxit upp med, och som är så lik henne själv, och den sofistikerade, välbärgade Edgar Linton, som symboliserar något hon vill bli. Vad hon än väljer skulle hon blir olycklig och ångra sitt val, vet vi, och i det här fallet väljer hon inte den farlige och sexige utan den trygge och tråkige, trots att hon inte alls älskar Edgar lika mycket. 
Det har gjorts massor med filmatiseringar, både i England, Hollywood, Bollywood, Japan, Frankrike, och i Filippinerna, man har gjort operor, musikaler och pjäser.  2003 gjorde MTV en version som utspelade sej på Highschool, och jag konstigt nog lite sugen på att se den. Och 2001 skrev Claude-Michel Schöenberg, han med Les Miserables, du vet, sin första ballett, och United Kingdom's Northern Ballet Theatre Company uppförde Wuthering Heights 2002, och den är jag rejält sugen på. 

En oväntad bonus med att vara del av en så liten publik, är att kvinnan bakom disken kan våra namn. 
”Gwendela Juggernaut?” frågar hon, när den fjärde personen gör entré. 
”Ja?”
Hon är lång, smal, glasögonbärande, och verkar lika socialt intresserad som jag, just då. Gertrude, som kommit tillbaka, har översett uppvärmingen av den alkholfria glöggen, och nu ställer hon ned en rykande mugg framför Alice, och säger till mej: 
”Glögg?”
”Nej tack.” Jag försöker låta glittrande glad över att bli bjuden, och samtidigt beklagande att jag inte kan ta emot deras generösa gåva. 
Hon verkar inte besviken, och vänder sej till Gwendela Juggernaut:
”Glögg?”
”Ja, okej,” svarar hon, som om det hela vore lite besvärligt, men hon inte vill vara en tråkmåns. 

”Kom in, kom in, kom in,” lockar Cathy innifrån skrubben, nästan som ett skogsrå, eller som en av Odysseus sirener, dom där sjöjungfruarna som lockade sjömännen i fördärvet med sin sång. Vi hukar oss, och går in. Det är litet. Väldigt litet. På golvet ligger trasmattor, man har spänt hönsnät över de mörkmålade väggarna, och hängt en massa krimskrams däri; plastblommor, röda glashjärtan, paljettglittriga lila handväskor, pärlhalsband, julgransdekorationer. Det ser ut lite som ett slags altare, eller som om ett dagisbarn fått inreda. Ett dagisbarn som älskar glitter, rosa, blommor, siden och sammet. Eller som nån som har försökt göra det bästa av en ohållbar situation. 
Precis innanför dörren, på var sida, efter varandra, lite som bänkar i kyrkan, står två bönpallsliknande, vadderade - Jag vet inte vad jag ska kalla dom. Du vet såna där bommar dom har gymnasitk på? Tänk dej en sån, och så krymper du den, tills den är rumpbred, och lika hög. Det är våra ryggsrödslösa stolar, och dom är förvånansvärt bekväma, i alla fall för en så kort föreställning. 

Kvinnan som tar emot hos har en empireinspirerad klänning, ena armen har en puffärm den andra är holkärmad, och det sitter en rosett vid den djupa urringningen. Tyget är tunnt, ser lite billigt ut: vit botten med rosa blommor och gröna blad, nästan som en dålig kopia av ett möbeltyg från Svensk Tenn, du vet, Amaral av Josef Frank? Hon har röda läppar, rosade kinder, och hennes hår har några rosa blommor instuckna och korkskruvslockar vid tinningarna. 
Knappt har hon hunnit börja, innan monstret mellan hennes ben tittar fram. 

Själv föreställningen skulle jag beskriva som charmig, varm, omhändertagande och intensiv. Tiden går så fort att det nästan känns som om jag skulle kunna hållit andan, från början till slut. 

Jag vet inte om någon som inte har läst boken kommer att gå ifrån den här föreställningen och känna att dom har en klar uppfattning av vad den handlar om. 
Och i ärlighetens namn går det inte att göra den här berättelsen på tolv minuter. Eller går och går: det skulle bara bli ett jädra rabblande, och faktum är att man inte ens försöker. Det här är inte en dramatisering av Emily Brontes verk: detta är en föreställning inspirerad av hennes bok. Man hittar en nyckel till föreställningen i Karin Johannisons förord till en pocketupplaga av boken, och man fokuserar istället på att göra ett nedslag i karaktären Cathy, och visa upp hennes två sidor, den fogligt feminina och den vilda, upproriska. 
Rosetter flyger, lockar raknar och klänningar spricker, när dom sätter igång och frågar sej: vem har rätt, och vad är rätt, och vem och vad, är du och jag?
Feminism är ganska knepigt, då den är ganska svår att definiera, tycker jag. Alla har sin egen syn, sin egen tolkning, sin egen variant, och sin egen sanning, men det känns ibland som om man stirrar sej blind genom att bara titta på Mannen, att relatera allt till honom, vilket jag tycker är att ge honom alldeles för mycket utrymme, och bara är ännu ett sätt att marginalisera kvinnan. Skulle feminism kunna existera i en värld där alla är kvinnor och där all kärlek är lesbisk? Finns feminism bara för att det finns ett förtryck? 
Därför är det väldigt skönt att se ett feministisk verk som vänder sej inåt, och fokuserar på kvinnan själv. Vad är egentligen en kvinna, och vad gör en människa till kvinna?
På vägen därifrån, charmad och upplyft, möter jag kvinnor, två och två, som kanske dom också kommit hit för att få svar på den frågan.

Själv är jag på väg till nästa föreställning, som av en tillfällighet råkar vara en musikalversion av PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, sagan om en kvinna som blir definierad av en legym.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Daniel och MOMENT:TEATER, Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6254:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


TRYFFELSVIN på Kompani1:

"Jag antar att du inte har missat att Teater Playhouse har flyttat till en ny teater? Dom har tagit över Spagetthioperan Reginas gamla scen på Drottninggatan, slitit ut hela innanmätet och börjat om från grunden. 
Men du har inte funderat på vad som hände med deras gamla scen, den uppe vi Östermalmstorg? Har den blivit galleria, massagesalong, nagel- och tandblekningsinstitut eller bingolokal, tänker du? Kanske har Shurgard flyttat in? "


SATANS DEMOKRATI
"Min kompis Ricky DeSplit åkte till New York nån gång 2011 eller 2012, kom hem, och flämtade: 
”Jag har sett SLEEP NO MORE! Ni måste se SLEEP NO MORE! Alla måste se SLEEP NO MORE!!!”
Tydligen gillade han det, antog jag. Vad jag förstår på hans frustande berättande, har man tagit över ett gammalt hotell och spelar upp MacBeth som en slags vandringsteater. Alla åskådarna har masker på sej och man får gå från rum till rum, och själv välja var man vill stanna, och, som Ricky DeSplit sa:
”Folk badar nakna, i blod, i ett badkar!”

Det verkar som om initiativtagarna till Satans Demokrati också varit i New York, och inget fel med det. Jag tycker bara det är synd att det inte görs bättre, när man nu klart och tydligt har kunnat se hur det ska göras?"


EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera:

”Jag tror inte dom inser hur lyckligt lottade dom är i Karlstad. Eller i Värmland, för den delen,” säger min kompis Patti-Li Leuk, när vi sätter oss i bilen, efteråt, för att köra hem till Stockholm. Vi hade hittat en parkeringsplats precis runt hörnet till Wermland Opera, och  han har precis bytt om från någorlunda fina kläder, passande för att gå på teater, till myspysbyxor bekväma nog för några timmars bilande. 
Och kanske är det så? Kanske har värmlänningarna inte en aning om hur bra dom har det, att det kommer folk åkande från hela Sverige för att få en chans att en enda gång få se något dom kan drälla in nästan varenda kväll och njuta av. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar