Av Anders Lustgarten, Översättning Molle Kanmert Sjölander, Regi Dritëro Kasapi, Kostym och rum Dritëro Kasapi, Ljus Maria Ros Palmklint, Ljud Simon Mårtensson, Dramaturg Sofia Fredén, med Emil Almén, Sandra Medina.
A new world calls across the ocean
A new world calls across the sky
A new world whispers in the shadows
Time to fly, time to fly
It's about one moment
The moment before it all becomes clear
And in that one moment
You start to believe there's nothing to fear
It's about one second
And just when you're on the verge of success
The sky starts to change
And the wind starts to blow
And you're suddenly a stranger
There's no explaining where you stand
And you didn't know
That you sometimes have to go
‘Round an unexpected bend
And the road will end
In a new world
The New World
Ur SONGS FOR A NEW WORLD
av Jason Robert Brown
Något fruktansvärt har hänt. Eller; fruktansvärt och fruktansvärt, man kanske ska säga att något katastrofalt har hänt. Nej, tragiskt, är ordet: Om man kommenterade det på teven skulle man säga att det är en stor, personlig tragedi: Jag har tydligen förlorat min ungdomliga utstrålning.
Sedan de högre tonåren har jag kunnat gå för fyrtio år. Det är nåt med mitt ansikte, tror jag. Det har liksom inbyggda drag av medelåldern. Gubbigt, liksom.
När jag sen, i tjugofemårsåldern, beslöt att raka mitt långa, lockiga hår, och det därpå uppkrypande hårfästet spred sej över min skalp, fick jag plötsligt en slags inbyggd pondus, och jag kunde plötsligt, vissa dagar, se min morfar, i spegeln. Jag blev en farbror. En ungdomlig farbror. En mycket ungdomlig farbror. Ibland, kände jag, speciellt när jag umgicks med personer som var femton eller tjugo år yngre än jag: en nästan pinsamt ungdomlig farbror.
Så hände något, när jag fyllde fyrtio, när jag verkligen var så gammal som jag såg ut att vara: jag började se yngre ut. Plötsligt kunde ingen tro att jag var så gammal som jag var.
”Man kan inte tro att du är fyrtiofem,” sa folk. ”Femtio? Verkligen? Det kan man knappt tro…”
Det verkade som om jag åldrats in i mitt utseende, och stannat där.
Tills nu. Igår.
Jag antar att härdsmälta är ett för starkt ord, men sammanbrott känns för mesigt.
Mer om detta dråpslag senare.
Jag gillar inte hemmakvällar. Dom känns inte produktiva. Jag skulle kunna tillbringa kvällar med att städa, sortera, rensa ut och slänga saker, men det är som om den tanken aldrig slår mej när mörkret kommer krypande: jag sticker hellre på teater, gymmar, eller tar en biltur med min kompis Skäggige Skalman.
Vilket var vad jag hade planerat för kvällen: en biltur. Skäggige Skalman var inte riktigt lika överens som jag, han var inte säker på om han skulle hinna avsluta sitt jobb i tid för att vi skulle hinna ut till Ikea, eller till nån av dom där galleriorna på andra sidan stan, men jag är optimist, vad gäller andras fritid.
Så fick jag det där SMS:et från min kompis, Ricky DeSplit:
Han: Lampedusa ikväll kl 19? Tyvärr inte gratisbilj. men iaf bilj till den ganska utsålda föres. :) Kram, kram
Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk.
Lampedusa, tänker jag. Om det inte hade stått att det var en föreställningen hade jag trott att det var en restaurang. En mysig restaurang, med stoppade sammetssoffor och enorma, lågt hängande lampor, som krinoliner, i taket; som om man hade lynchat tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, och där man serverade te och scones. Och kanske likör.
Jag googlar.
”Lampedusa är den brittiska dramatikern Anders Lustgartens nya pjäs om två människor i ett Europa som stängt sina gränser. En rysligt aktuell pjäs som ställer frågor om vilket slags samhälle vi vill leva i.”
Oj.
Det låter jobbigt. Jättejobbigt.
Jag ville ju åka bil. Kanske köpa en juice på nån joseria, eller se på när Skäggige Skalman köper saker jag inte har råd med, eller käka nåt nytt, nånstans.
Men det är teater.
Men det låter jobbigt…
Men man borde.
Men det låter jobbigt…
Men det kanske är underbart?
Men det låter jobbigt…
Men det kanske inte alls är så deprimerande som det låter?
Men det låter jobbigt…
Nånstans under de här viljornas dragkamp, vet jag att jag kommer att välja teatern. Jag väljer alltid teatern:
Jag: Abso! Tack, syns där?
Han: Jag har lite ärenden under dagen men kanske en kaffe innan? Typ 17:30?
Jag: Abso! Eller vad sägs om lite mat?
Han: Ännu bättre!
Jag: Har du något förslag?
Han: Haha, skulle precis messa detsamma.
Jag: Voltaire på Åhlens?
Han: Jaaaa!! Bra idé
Jag: Syns där!
Han: (Gör tummen upp).
Skäggige Skalman verkar nästan lättad, när jag messar honom och berättar att vi får skjuta på bilturen, men det var nog bara inbillning. En slags nonchalant acceptans för att dölja sin stora besvikelse, antar jag.
Jag beställer en vegetarisk sallad. Han beställer samma sak. Jag köper en kaffe, han håller sej till te. Jag vräker på med bröd och sån där grön hummus, han lyxar till det med en Cola Zero. Vi pratar om den kommande teaterhösten, om hans jobb, och mitt, om Svindlande Höjder, boken, som Ricky DeSplit precis har börjat läsa, om lägenhetsköp, om teatervåren, och teaterhösten, och jag inser, för ett kort, svindlande ögonblick, att jag inte har en aning om var på året vi befinner oss. Det är som om jag flög, som om mitt jag, min själ, det som jag kallar för mej, flög, och året, tiden, låg där under mej, som vårt avlånga land, och jag var inte säker på var någonstans min kropp befann sej. Sen, givetvis är jag helsäker på att det är Februari.
Ricky DeSplit gillar ovanligt utformad teater. Med det menar jag att han tänder på formen, på teater i en skepnad som inte är den vanliga. Han var en av de första jag känner som såg SLEEP NO MORE i New York, en slags vandringsföreställning av MacBeth, lite som SATANS DEMOKRATI, och han ska snart iväg till Gubbängen, till Moment:Teater, för att se deras miniversion av SVINDLANDE HÖJDER, föreställningen där man bara är fyra i publiken, och salongen är en skubb under en trappa. Han hade nog gillat JANNE, MIN VÄN, av Peter Pohl, på Stadsteatern Skärholmen. Och JAG ÄR VINDEN, av Jon Fosse, var iscensatt i ett av läsrummen på Kulturhuset Stadsteatern, och där vi, den fåtaliga, fulltaliga publiken, satt runt ett vanligt konferensbord, med en skådis vid varje bordsända. Bordet var en båt, vill jag minnas.
Det är i första hand gestalningssättet som har fått honom att tända till på LAMPEDUSA. Man sitter i en fönsterlös replokal, långt nere i Kulturhusets tarmsystem, i en fyrkant, på stolar vända mot varandra. Och det finns bara fyrtio platser per föreställning.
Jag har reagerat, och funderat, på det där med föreställningars exklusivitet. Ibland, när jag inte lyckas få biljetter, ser jag det som en slags snobbism, som att just det att alla inte kan se föreställningen gör att folk vill se den. Motsatsen till det folkliga, för alla och en var, för folket. Teater för få, för de utvalda. Lite som han som sköt den siste tasmanska tigern: det unika gör det attraktivt. Det medför inte nödvändigtvis bättre teater, men - om man får vara lite cynisk - på pappret ser det bra ut om föreställningar är utsålda. Så länge man inte tittar på publikantalet. Sen finns det förstås föreställningar där formen inte skulle överleva en stor publik. Detta kanske är en sån.
På vägen ner för Åhlens rulltrappor pratar vi om underbara föreställningar vi har sett: om PARAPLYERNA I CHERBOURG, och om LOLA BLAU. Det flyktiga, tillfälliga, med teater gör att minnet av det man sett är det enda man har när det är över, och därför är det extra trevligt att prata med nån som har sett samma föreställningar, nån som minns dom, älskar dom, och som kanske kommer ihåg något man själv har glömt. Man lägger liksom ett slags minnespussel, tillsammans, och skjuter på så sätt temporärt upp den oundvikliga amnesin.
Man ska träffas utanför Unga Klara, för att sen bli lotsade vidare ner till spelplatsen. Idag är det lite olyckligt, för det verkar som om man har någon slags förhandsvisning på Unga Klara, och det är ett enda myller av folk som ska se de olika föreställningarna. Plötsligt, ur vimlet, dyker min kompis Egon Hugg upp. Jag var på hans och hans makes bröllop för länge sen, och vi jobbade ihop för tiotalet år sen, men nu för tiden träffas vi väldigt sällan, oftast bara när vi springer på varandra på stan. Han ska på barnteater, säger han.
Från andra sidan folkhavet vinkar Selmita Mazarin, och när jag går dit för att hälsa, och frågar om hon ska gå på vår föreställning eller barnföreställningen, förklarar hon att ALLTET inte alls är en barnföreställning, den är för alla, i alla åldrar, från småbarn till åldringar. Men hon tillägger att hon gärna hade sett vår föreställning, för hon tycker mycket om skådisarna som är med. Jag presenterar henne för Egon Hugg, och så guppar dom iväg, tillsammans, in på Unga Klara. Jag tror inte dom kommer att ha så mycket gemensamt, men man vet aldrig. Ibland uppstår vänskap ur de konstigaste kombinationerna.
Jag är dålig på skådisar. Eller: jag har dålig koll på skådisar, på vad dom gör när dom inte står på scen. Eftersom jag varken har teve eller brukar gå på bio, är jag liksom inte medveten om det där livet, den där karriären, dom har utanför tiljorna.
”Vilka är det som spelar?” frågar jag Ricky DeSplit. Jag kom liksom inte så långt ner på sidan när jag kollade upp föreställningen på Kulturteaterns Stadsteaterns hemsida.
”Emil Almén och Sandra Medina,” svarar han.
Namnen säger mej ingenting, och det syns. Han försöker igen:
”Han, den skäggige i EN FRÖJDEFULL JUL?”
Japp, jag är med. Jag är med lite vagt, men jag är med.
”Och hon i PARAPLYERNA I CHERBOURG, hon med glasögonen, den lilla, glada?”
”Hon, den underbara? Hon som så gärna ville vara med, som man tänkte nog var där på varenda rep? Med tandställnignen, som bara verkade tycka det var underbart att stå på scen?”
Vi pratar förstås om rollen, inte om skådespelerskan.
Han skrattar:
”Ja!”
Lampedusa är en italiensk ö, ungefär en femtedel så stor som Öland, som ligger närmre Afrika än Europa, 113 kilometer från Tunisien. 2013 röstades en av dess stränder, Spiaggia dei Conigli, Kaninstranden, fram som världens bästa strand av TripAdvisor. Ön har en befolkning på sex tusen invånare, och försörjningen är fiske, jordbruk och turism. Och sen några år tillbaka: båtflyktingar.
LAMPEDUSA, pjäsen, hade premiär i England 2015, på Soho Theater tillsammans med HighTide Festival Theatre. Den har spelats in i en radioversion för The Guardian.
Anders Lustgarten, har ännu inte fyllt fyrtio, och började skriva drama 2007. Sen dess har han skrivit elva pjäser. Vad har du gjort under den tiden? Jag bara frågar?
Så släpps vi in. Till vänster om Unga Klaras entré finns en liten, vanlig dörr, med en nödutgångsskylt, och vid den står en av skådisarna, leende, och tar emot. Vi går nerför en snäv, snurrande trappa, och möts av ännu en skådis, som även han ser oss i ögonen och hälsar oss välkomna. Jag har varit här förut, för att titta på dansrepetitioner, och då var man tvungen att ta av sej skorna. Det behöver man inte nu.
I en kvadrat, med tio platser per sida, står stolar uppställda. Vi får sätta oss överallt, utom där det sitter blå tejp, blir vi informerade. Och vi kan hänga av oss vid klädställningen vid dörren. Jag kränger av mej min parkas, dunkar ner ryggan, och stolpar över till en av platserna bredvid en blåtejpad stol. Nu kan dom börja när dom vill.
Det är något väldigt skönt med bra, rejäl teater. Ren och rak teater, teater som inte konstlar till det, som inte är pretentiös på det där krystade, affekterade sättet, som liksom inte klär ut sej för att den är rädd att någon ska uppfatta den som banal, vanlig, genomsnittlig. Teater som inte är motsvarigheten till en sån där högst normal, ganska intetsägande person som skaffar sej en tatuering för att visa att man minsann inte är vem som helst, precis som alla andra, vilka som helst som vill visa att dom minsann inte är vilka som helst.
Många, kan jag tänkta mej, när dom börjar studera teater, eller ställer sej på scenen, dras till det vansinniga, det rasande, det upprörda. Man vill uttrycka känslor, tillstånd så långt bort från de man vanligtvis känner, vanligtvis får uttrycka. Att spela galen, besatt, infernalisk, är det ultimata provet på om man kan spela teater, om man har det som krävs. Att kunna gråta riktiga tårar på kommando, är något avundsvärt. Sammanhanget, och vad pjäsen säger, är mindre viktigt. Det är därför så många unga amatörgrupper och teaterskolor sätter upp Norén, antar jag. Man söker tryggheten i det galna, det avlägsna, det främmande, för man vill inte gräva i det som ligger nära.
Jag tror att det svåraste är att förefalla som att man bara är. Att verka som om man inte gömmer sej bakom en röst, en min, ett uttryck, ett hysteriskt tillstånd. Att bara stå rakt upp och ner inför en publik och se dom i ögonen, inte pumpa upp känslorna, utan tvärtom, nästan förefalla som om dom var sekundära, att det man säger, berättar, är det viktiga. Inte hur man mår, eller hur man är.
Formen påminner mej om Karolina Frändes uppsättning av Peter Pohls dramatisering av JANNE MIN VÄN. Där stod en orange herrcykel och Per Öhagen inne i en ring av stolar, precis som den här, och berättade sin historia.
Det handlar om en man och en kvinna, var för sej. Dom träffas aldrig, har inget med varandra att göra, och deras historier snuddar bara, kort, vid varandra. Han jobbar som fiskare på den italienska ön Lampedusa, hon, en brittisk kvinna, dotter till en vit kvinna och en man med mörkare hud, studerar, men försörjer sej som inkasserare för att ett högräntelåneföretag, ett sånt där som lovar att du kan ha trettio tusen i handen inom en timme, om du vill. Hon försöker också ta hand om sin psykiskt sjuka mamma, som slåss mot systemet för sin rätt till sjukersättning. Han har, genom mutor och hårt arbete, lyckas få arbete i en sån där hjälporganisation som hjälper båtflyktingar i sjönöd, vilket för det mesta innebär att han fiskar upp drunknade ur medelhavet. Gasfyllda, uppsvällda, halvruttna lik, där fiskarna nafsat bort ögonlock och fingerspetsar, eller såna som ser ut som om dom bara håller andan, bara sover.
Skådespelarna, en åt gången, går in i mitten av fyrkanten av stolar, och berättar sin rolls historia. Dom ser oss i ögonen, verkligen ser oss i ögonen, som jag skulle göra nu, om du var här, och så berättar dom.
Det handlar om att resa. Båtflyktingarnas resa från ett ingenting till en ovälkomnande möjlighet, fiskarens resa, när han, bland den irriterande, omöjliga, överväldigande strömmen av flyktingar, plötsligt möter en man som ler mot honom, inkassokvinnans resa, när hon en kväll, sönderstressad och överarbetad, plötsligt blir bjuden på middag av en skuldsatt, portugisisk kvinna, och vår, publikens, resa.
Ibland kan teater vara irriterande politiskt korrekt. Jag tänker på såna där föreställningar där man till exempel målar upp en invandrarkvinna som framställs så avskalad av personliga skavanker, utan kulturell och religiös distinktion, att hon blir omänsklig, bara en slags glorifierad idé, och där vita män, bara genom sin existens, demoniseras. Svart-vit barnteater, liksom.
Här är det underbart grått, grumligt, trassligt. Ingen av karaktärerna är felfri, ingen uttrycker det optimala, optimistiska, utopiska svaret på hur alla problem ska lösas, tvärtom, ofta uttrycker dom ganska obekväma åsikter, men det gör också att man lyssnar på ett helt annat sätt. Tiden för sagor är liksom förbi.
Och kanske är pjäsen egentligen mer levande litteratur än konfliktfylld gestaltning, men jag har för länge sen slutat försöka lära mej var gränsen för vad som kan kallas teater går. Upplevelsen, tankarna som uppstår, är det viktiga.
Det är ganska svårt att värja sej, och ganska idiotiskt att försöka.
Precis efter föreställningen kommer en äldre man ur publiken fram till mej och pekar bort mot ingången till teaterrummet:
”Är det du som är Emils pappa?”
Jag har ett ganska anonymt utseende, inga speciella särdrag, och inget hår, och alltså ingen frisyr eller hårfärg som liksom kan tillföra något personligt till mitt yttre, så jag är ganska van att folk tror att jag är någon annan, för jag påminner alltid om någon som någon känner.
Hade jag haft vettet med mej så hade jag bara sagt ett artigt ”Nej, tyvärr,” för jag är väldigt, förkrossande säker på att jag inte är någons pappa. Istället, fortfarande väldigt tagen av föreställningen, tvekar jag, och försöker liksom minnas om det fanns några tre-, fyra-, åtttaåriga barn inne i salongen, några som jag kunde antas vara pappa till.
Han ser min förvirring, och förklarar:
”Emil, i föreställningen?”
Det slår mej inte med en gång, och jag svarar bara:
”Skådisen? Nej, nej.”
Han ber om ursäkt, tror jag, och går. Jag har annat att tänka på, för nu har jag insett vad det var han ponerade. Han trodde att jag var pappa till den där skäggige, tunnhårige medelålders mannen inne på scenen. Inte äldre bror. Inte yngre bror, vilket vore troligare, om vi verkligen ska vara ärliga, utan pappa. Jag vänder mej om och tittar efter om han har någon slags blindkäpp, eller ledsagare. Eller verkar ha någon slags mental funktionsnedsättning, men det ser inte så ut.
En snabb googling, senare, när jag kommer hem, visar att jag är 16 år äldre, så i rena siffror skulle jag kunna vara hans far.
Jag förklarar för Ricky DeSplit vad mannen hade sagt, och han, med passande indignation, försöker släta över, lunga, mildra, insistera, protestera. Men det är lönlöst, för plötsligt vet jag:
Jag har förlorat min medelålders fräschör och tagit steget in i ålderdomen.
Vi pratar om föreställningen efteråt, när vi knatar genom stan, och bland annat försöker reda ut vad som är feminism och vilka åsikter och tankar som bara använder den som förklädnad, som täckmantel. Vi är båda underbart drabbade, upplyfta, hoppfyllda.
”Det måste ha funnits en liten lucka, ett tillfälle, då vi var lyckliga,” säger jag. ”Innan nynazismen, rasismen, terrorismen, fascismen, när vi trodde på en framtid med pension och social välfärd, med vård för dom sjuka, och bostäder för dom fattiga, innan båtflyktingar och tiggande migranter, när det liksom inte fanns några problem, inga verkliga, stora?”
Vad jag menar är den tiden, för inte sån länge sen, när morgondagen var ett löfte, och inte ett hot, och när nuet inte var nånting ohållbart. Innan Moderaterna blev det nya arbetarpartiet och Socialdemokraterna gick från röda, till lila, till blå.
Vi försöker båda minnas. Var det fem, sex år sen?
Eller är det längre tillbaka?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 220:-. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
DE STORA VIDDERNA, på Dramaten:
Jag kan absolut ingenting om Arthur Schnitzler. Eftersom dom sätter upp honom på Dramaten antar jag att han skrev pjäser, men om du hade frågat mej för några dagar sedan hade jag nog svarat att han var någon slags filosof, kanske psykolog, kanske från Österrike, kanske Berlin, och i en av alla dom där virtuella lådorna i den där metaforiska chiffonjén vi alla har i huvudet, är han insorterad i samma fack som Rainer Maria Rilke, Aleksandr Solzjenitsyn, och Alexandra Kollontaj, och nån författare på K som skrivit en bok om djurens sexualitet, tror jag.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/de-stora-vidderna-genrep-dramaten.html
CARMEN MOVES på Folkkoperan:
"Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden.
Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte. "
Låter det intressant? Här är resten:
D’APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE på Dansens Hus:
"Tänk dej två vackra, nakna straighta män i en bastu, efter en match, som masserar varandras värkande muskler: dom tänker inte ett dugg på homosexualitet, för dom vet inte att det finns nåt sånt.”
Malvolio pratar om dansarna och dansen, om männen som höll varandra i handen, höll om varandra, dansade med och för varandra, men inte lät sej definieras.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/christian-rizzo-dapres-une-histoire.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar