Manus, sångtexter och regi: Rikard Bergqvist, Musik: Martin Östergren, Mathias Venge och Sara Jangfeldt, Koreografi: Camilla Ekelöf, Scenografi, Kostym: Tomas Sjöstedt, Ljusdesign: Joakim Brink Ensemble Anna-Maria Hallgarn – Carmencita, Rolf Lydahl – Åke, Joachim Bergström – Bing, Peter Gröning – Domaren/Fyrstjärnan, Sara Jangfeldt – Domarens hustru, Fredrik Lexfors – Texas Bill/Översten, Thérèse Andersson Lewis – Texas hustru, Karolin Funke – Överstinnan, Musiker Martin Östergren – Kapellmästare piano, Mathias Venge – Gitarr, Ulric Johansson – Bas, Dan Strömkvist – Slagverk, Mirjam Charas – Violin
Never judge a book by its cover.
The thing that counts is what's inside.
Never judge a lady by her lover --
It isn't a reliable guide.
The lady may decide her obligations
Are merely to reflect his expectations.
If his idea of ecstasy's
To see what he expects to see --
Well, ignorance is bliss.
But think of what he'll miss...
She was smart, tart, dry as a martini.
Ah, but underneath...
She was all heart, something by Puccini,
Ah, but underneath...
In the depths of her interior
Were fears she was inferior.
And something even eerier.
But no one dared to query her superior exterior.
She was chic, sleek, anything in fashion --
That was just a shell.
Take a close peek, you could see the passion --
That was one as well.
To conclude, you'd soon discover the secret of her ap-peal,
Was the wonder which lay underneath --
Which she wasn't about to reveal.
Ah, But Underneath
ur FOLLIES
av Stephen Sondheim
Ofta, när man snackar om föreställningar på en viss nivå av expertis och proffessionalitet, så handlar det till sist om vad man själv gillar. Jag kallar det för smak, för sensibilitet, för estetik: Hur regissören och resten av det kreativa teamet väljer att berätta historien, vilka konstnärliga val man gör, vad man väljer bort, vad man bestämmer sej för att hålla fram, trycka på.
Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia.
Jag gillar författaren och regissören till CARMENCITA ROCKEFELLER, Richard Bergkvists sätt att se: han balanserar ofta på randen av det rent provokativa, men det blir aldrig så att han slår på trumman bara för att göra ljud. Han tar oss till kanten av det acceptabla, till gränsen av vad som ger utslag på den där lilla sensorn i vårt huvud som reglerar vad som passar sej, vad som kittlar, och vad som är rena rama plumperier. Det är lite som Joe Ortons pjäser, mycket av det som chockar oss ligger i vår egen fördomsfulla fantasi. Flera gånger under föreställningen fnissar jag, charmad och härligt småchockad, och liksom förtjust frustar jag ur mej små frust som ska tolkas som ”Så här får man väl inte göra: ge mej mer!”
Men något som kan vara problem om man är både regissör och dramatiker, är att det inte finns någon utomstående som kan lägga armarna över bröstet, och liksom sotto voce:
”Duuu, jag har tänkte på en sak…” och sen berätta vad man inte tycker funkar med manus eller regi. Vad som är för mycket, vad som saknas, och sånt som är helt åt helsike.
För trots att det är en mycket bra föreställnign så tycker jag att verket saknar två nyckelscener.
Det handlar om en verklig historia, om en verklig person, en hårfrisörska från Malmö, Ingegärd Svensson, som under flera år på sjuttiotalet lurade en man och hela Skånes societet att hon var Carmencita, släkt med familjern Rockefeller, amerikansk toppdiplomat, geniförklarad cancerforskare, CIA-agent, och japansk prinsessa.
Jag tycker det är en helt underbar föreställning, som en avlägsen släkting till COMPANY, M.BUTTERFLY och CATCH ME IF YOU CAN.
Nån som förstår rörelser i rummet och att utnyttja sceniska lösningar, har varit inblandad. Inte bara dansnumren känns inspirerade och begåvade; enkla förflyttningar av personer och scenografi har fått en nästan strömlinjeformad koreografi, en sofistikerad skenbar enkelhet och ett showmanship som man nästan bara ser utomlands. De lekfulla lösningarna skvallrar om timmar av workshops och revideringar, eller om någon som verkligen kan se saker framför sej, i fantasin.
Musikaliskt är det ingen direkt hitparad, men jag tror inte heller man har den ambitionen. Det här är musikteater, och ingen sing-along-kväll. Kanske kunde man strukit en eller annan låt, för några är ganska lika, tematiskt, men det är inget som stör mej.
Scenografin är enkel, men utnyttjas maximalt. I fonden står en ljus, bred, ganska låg trappa, och på var sin sida står två par v-skärmar som används mycket effektivt, dom kan öppnas upp, stänga, vridas, flyttas, avslöja eller dölja.
Kostymerna är enkla, grå, snygga och stilrena, och förutom i Carmencitas senapsgula a-skurna klänning och tygdiadem, introducerad färger mest i fantasisekvenserna.
Jag tror hennes frisyr kallas Farah Diba.
Joachim Bergström som Carmencitas bror, eller Ingegärds make, är nedrigt bra, och jag upplever honom som väldigt chosefri, väldigt ”omusikalisk”, så långt från jazz-hands och Liza-poser man kan komma, utan att vara inne och trampa i Duvemåla Hage. Inget nonsens eller fjomperier, det här känns på blodigt allvar. Det vore lite kul att se honom i SWEET SMELL OF SUCCESS, CATCH ME IF YOU CAN, eller i CITY OF ANGELS. Nån sån där lite ”grabbigare" musikal. Jag tror att han vore övertygande med en pistol i nypan.
Och jag undrar hur han vore som Javert?
Anna-Maria Hallgarn gör det där som så få gör väldigt bra: att lyckas vara övertygande som sej själv, men ändå vara sej olik från produktion till produktion. Här finns inte mycket kvar av förra gången jag såg henne, som kåt rockbrud i MURDER BALLAD, för här är hon inne och nosar på en något nedstämd Audrey Hepburn, Men hon är lika övertygande som båda kvinnorna. Hon gör ett superporträtt av en mystisk kvinna som försöker verka helt normal, och hon faller inte i fällan att försöka ”visa” att hon ljuger. Ibland sitter jag och funderar på om rollen verkligen var psykopat, eller bara hade en slags förvriden dödslängtan. Det är bara synd att en av scenerna jag saknar, tror jag att hon hade gjort väldigt bra.
Ensemblen är nästan överkvalificerad, och det är tur att dom har en regissör som vet att utnyttja dom, att låta dom jobba, ge var och en chansen att briljera, för varenda en av dom är - och har varit - fullt kapabel att fronta en egen föreställning. Jag vet inte vad dom mindre fantastiskt människorna gör, dom som man tänker sej är såna som brukar ingå i ensemblen, och stå lite vid sidan om själva kärnhandlingen, när überproffsen tar plats. Omskolar sej?
De två scenerna jag saknar, är för det första en rent berättarteknisk scen där vi får vet hur Åke, mannen som hon lurat, kom fram till sanningen. För någon som varit förlovad med en kvinna i så många år utan att misstänka något, så känns det lite som om vi har missat ett avsnitt av en såpa, det avsnittet där han började ana, misstänka, leta efter sanningen, och plötsligt upptäcker något. Som det är nu så kommer han plötsligt bara in och levererar alla fakta, och vi har inte fått veta hur svårt eller lätt det har varit att vaska fram den. Det fattas liksom en viktig scen, och en viktig sång. Nånting som sanning, och lögn, och drömmar och verklighet. Om valet mellan att vakna upp eller fortsätta drömma.
Dessutom saknar jag en scen som jag var övertygad skulle komma: scenen där allt börjar krackelera och Carmencita måste försöka ta sej ur knipan. Eftersom allt har gått så lätt för henne - ett grepp som jag gillar är att vi aldrig får se henne fundera ut en lögn, eller kämpa för att komma på en utväg - så tog jag för givet att det skulle komma en scen där hon skulle bli tvungen att verkligen slåss för att bevisa att hennes lögner är sanningar. Nu verkar den scenen också vara med i samma såpa-avsnitt som vi missat. Det mest fantastiska med en karaktär som ljuger är ju när den tvingas att sluta ljuga, och det blev vi liksom lurade på. Också här fattas det en sång, kanske nånting som ”Where You Are”, ur KISS OF THE SPIDERWOMAN, eller ”Storybook” ur THE SCARLET PIMPERNELL.
För mej handlar föreställningen om något underbart, om fantasi, om magi, om dagdrömmar och sanningar, och om det där som Blanche DuBois säger:
“I don't want realism. I want magic! Yes, yes, magic! I try to give that to people. I misrepresent things to them. I don't tell the truth, I tell what ought to be the truth. And it that's sinful, then let me be damned for it!”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Waterfront:
"Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt".
Här syns det att det har kostat."
Låter det intressant? Här är resten:
THE HAUNTED HOUSE, ett elevuppspel på Operahögskolan:
"Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen, från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/the-haunted-house-operahogskolan.html
KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, på Moment:Teater:
"Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/kejsaren-av-portugallien-momentteater.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar