torsdag 7 april 2016

PAPPAN, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 30 2/4 2016

Av Florian Zeller, Översättning Lisa Lindberg, Regi Stefan Metz, Scenografi och kostym Alex Tarragüel Rubio, Ljus William Wenner, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Mask Maja Asp, med Peter Andersson, Elisabet Carlsson, Jakob Eklund, Angelika Prick, Jan Mybrand, Jessica Liedberg

They'd never spent a night apart
For 60 years she heard him snore
Now they're in a hospital
In seperate beds on different floors

Claire soon lost her memory, forgot the names of family
She never spoke a word again
Then one day they wheeled him in
He held her hand and stroked her hair
In a fragile voice she said

Where have you been
I've looked for you forever and a day
Where have you been
I'm just not myself when your away

Where Have You Been?
Av Kathy Mattea

Vi sitter kvar, hon och jag, två främlingar bredvid varandra, medan bänkraderna långsamt töms. Det går väldigt trögt. Det är lördagkväll, och jag har en teori om att helgkvällspubliken är en helt annan än den jag brukar beblanda mej med: dom är äldre. Mycket äldre. Gamla. Genrep-på-Dramaten-gamla. 
Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. 

Ibland pluggar jag som sjutton innan jag går och ser en föreställning, speciellt om det är en opera, och ibland, ofta av lathet eller tidsbrist, går jag in i salongen helt blank, med en slags fördomsfull förväntning av vad jag ska få se. 

Det här med titlar är lite vanskligt. Det är okej om pjäsen heter HAMLET, eller VILDANDEN, eller MUMINPAPPANS MEMOARER, då har man liksom en bild av vad det är, men när titeln är lite anonym, som t.ex. DOM, eller BLANK, eller GRÅ, eller KARM, eller KULM, då är dom inte bara lättglömda, utan också lite associationslösa. KÄRLEK OCH POLITIK, till exempel, är en väldigt bra föreställning och pjäs, men med en titel som inte alls berättar vad det handlar om. Tvärtom, titeln låter lite ”Staten och Kapitalet” eller som en revy med musik av det feministiska 70-talsbandet Röda Bönor. Den får mej att förvänta en tonårsagressiv, naiv kategorisk kritik skriven av någon som just gått ut en folkhögskolekurs i kreativ dramatik och som upplever sej ha något att säga världen utan att vara vidare insatt i hur det hela fungerar. 
Jag föredrar titlar som ANNA-LISA HÖVENHÜTTS AVSEVÄRDA RESA, eller  EN REVA I DET NATURLIGA, eller EN UTSTRÄCKT HAND - EN REVY OM ROMER. Titlar som säger något, som skapar en förväntning. 
Titeln PAPPAN, för mej, klingar lite 70-tal. Jag tänker på progg, på velourbyxor, sandaler och horisontellrandig trikå. Jag tänker på en negativ blick på mannens roll i samhället, som landsfader och familjefar. Jag tänker på en slags kritik av politik och manlig makt, av kärnfamiljen som metafor för en patriarkal struktur.
Jag tror att jag är lite färgad av att den nya teaterchefen, när hon tillträdde, sa att hon skulle sätta upp nyskriven, feministisk teater, och det är svårt att sätta upp nåt sånt utan att kritisera mannen i stort, och Mannen i synnerhet. Det ligger liksom inbyggt i konceptet. 
Det är inte det att jag har något emot feministisk teater, det är bara det att när jag går och ser en föreställning vill jag att den ska ge en käftsmäll, rucka min värld, ge mej en ny infallsvikeln, ett nytt sätt att drömma, ett nytt sätt att tänka. Om jag bara ville ha belägg för den övertygelse jag redan hade skulle jag nog göra bäst i att stanna hemma. Man måste våga lämna över sej när man går på teater.
Och det handlar inte alls om det, förresten. 
I originalet, på franska, heter den LE PÈRE. PAPPAN är kanske en ganska korrekt översättning, men FADERN kanska hade varit bättre. Tyvärr är den titeln redan upptagen. EN FAR kanske hade varit bättre. Eller kanske MIN FAR.
Och jag personligen hade uppskattat om den kallats EN FRANSK FAR, eftersom jag inte hade hajjat att det hela utspelade sej i Frankrike, och deras hemtjänstsystem ser lite annorlunda ut än vad vårt gör. Det tog en stund innan jag förstod att det som hände inte hände här, i gamla Svedala, och innan dess, eftersom jag trodde det var en svensk pjäs, satt jag och funderade på vad det var för en slags missinformerad dramatiker som inte alls hade satt sej in i hur äldrevården fungerar. 
När jag efter föreställningen kommer hem och kollar upp lite om dramatikern, ser jag att han många av hans titlar ser ut sådär: L’AUTRE, LE MANÈGE, LA MÈRE, LA VÉRITÉ,  och så vidare. Det är liksom hans grej. 

Det handlar om alzheimer, och när jag väl fattat att det utspelar sej i Frankrike tar det inte lång tid innan jag är helt såld. 
En man håller på att försvinna in i sina dimmig minnen. Han har en dotter. Eller har han två? Vem är kvinnan som står där borta? Var är hans klocka? Vem är mannen som plötsligt sitter där och läser en tidning i en fåtölj i hans lägenhet. Är det inte hans lägenhet? Var är han? Och varför har dom flyttat möblerna?
Peter Andersson är ganska så suverän. Om det inte vore en elak sak att skriva skulle jag säga att han är en Sven Wollter utan en massa parodivänliga manér. Hans förvirring och charm känns äkta, upplevd.
Man visar det själsliga förfallet både utifrån och inifrån, hur det känns, hur det måste vara att uppleva när en värld av minnen störtar samman, och man använder några berättartekniskt intressanta grepp: 
Dels låter man handlingen hoppa, inte kronologiskt, utan mellan olika uppfattningar, olika verkligheter. I en scen bor huvudpersonen i sin egen lägenhet, och hans dotter är där på besök. I en annan scen är samma lägenhet inte hans, utan han bor plötsligt hemma hos sin dotter, och hennes man, det är bara det att dottern inte ser ut som dottern gör. Hon verkar vara en annan person. 
Känner du till filmen Gasljus, Hitchcockfilmen där Charles Boyer långsamt håller på att göra Ingrid Bergman galen genom att höja och sänka lågan på gasljusen dom har i sin lägenhet? Det är lite samma sak här, fast det är som om teaterproduktionen är Boyer, och att det är på riktigt: olika skådespelerskor kommer in och påstår att dom är dottern, ibland är hon gift, ibland är hon singel, och två olika skådisar spelar hennes man, eller pojkvän. 
Precis som i sin uppsättning MÄSTAREN OCH MARGARITA på Dramaten, har regissören lyckats skapa en overklighet man nästan kan ta på. 
Scenövergångarna är ganska många, och långa, av nödvändighet: möbler plockas bort, möbleras om, ställs på nya platser eller försvinner, och man har gjort den smakfulla regilösningen att låta de olika skådespelarna komma in och ställa sej i profil framför det upplysta fönstret, och liksom spela i skumrasket, så att - för mej i alla fall - det blir som att det tisslas och tasslas, bakom vår och huvudpersonens rygg, i skymundan. I mitt minne blir det nästan lite som en balett, som en dans, som såna där orealistiska men verkliga drömmar man har när man  feberdrömmer. Eller som när man kommer in i ett rum, ser två personer i ett djupt samtal, som dom abrupt avslutar när dom ser dej, och du vet, fast du inte kan veta, att det är dej dom har pratat om.

Så är vi tillbaka där vi började, där vi slutar. Det är nästan tomt i gångarna, och jag reser på mej, sträcker på mej, plockar upp min ryggsäck, stoppar ner mina glasögon. Kvinnan bredvid mej harklar sej lite, som för att testa om rösten bär, och skyndar iväg. 


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "


ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus:

Det är en fantasifylld, lekfull föreställning. En hel drös plastpåsar rasar ner ur molnet ovanför, och man börjar sceniskt leka med möjligheterna: Man hystar upp påsarna i luften, och dom dalar ner, som när du blåser upp skummet ur ett bubbelbad: man föser ihop dom och försöker få dom att flyga, och dom väller, som när det stärkelserika pastavattnet kokar över i en kastrull. Man lägger sej på rygg i en bred rad, fattar varandras händer och förser påsarna från ena sidan av scenen till den andra. Det är som att skölja diskmedelsbubblor av en tallrik. 



FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon:

"Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José
Nu pratar jag inte om en producent på en institutionsteatrar, som Stadsteatern eller Dramaten, där man kanske inte har så mycket att göra med valet av vad teatern sätter upp, eller på något sätt kan påverka det kreativa uttrycket, utan jag menar såna där producenter som Broadway är full av, som satsar allt, och som vi i Sverige egentligen bara har på privatteatrar. Såna där som måste ro båten i land, det finns inga alternativ, allt annat är katastrof. Såna som brinner för sitt projekt, som satsar allt, som äter, sover, lever, för föreställningen. "



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar