måndag 16 maj 2016

HEDWIG AND THE ANGRY INCH, publikrep, på Göta Lejon; föreställning 42 30/4 2016


Manus John Cameron Mitchell, text och musik Stephen Trask, Översättning text Pia Gradvall, Översättning sångtexter Magnus Skogsberg Tear´, Regissör Hugo Hansén (SPRING AWAKENING),  Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh, Koreografi Denise Holland Bethke, Kostymdesign Annsofi Östbergh Nyberg (CABARETLA CAGE AUX FOLLESDIPLOMATI, SPRING AWAKENINGHÖSTSONATEN)  Mask & perukdesign Erika Nicklasson, Scenografi Marcus Englesson, Ljusdesign, Per Hörding, Ljuddesign Oskar Johansson, Producent Åsa Holmgren, Exekutiv producent Kristjan Ragnar Kristjansson, med Hedwig; Ola Salo, Yitzak: Lisa Stadell,  THE ANGRY INCH: Skszp /kapellmästare & keyboardKristofer Nergårdh, Krzyzhtoff / gitarr Conny Bloom, Zbigniew / gitarr Victor Hvidfeldt, Jacek / bas Henrik ”Kisa” Nilsson, Schlatko / trummor Rebecca Meiselbach

Where am I going?
And what will I find?
What's in this grab-bag that I call my mind?
What am I doing alone on the shelf?
Ain't it a shame,
No one's to blame, but myself...
Which way is clear?
When you've lost your way year after year?
Do I keep falling in love
For just the kick of it?
Staggering through the thin and thick of it,
Hating each old and tired trick of it.
Know what I am,
I'm good and sick of it!
Where am I going?
Why do I care?

Where Am I Going 
Ur SWEET CHARITY
Musik av Cy Coleman
text av Dorothy Fields


Ibland hinner historien ikapp en, eller verkligheten liksom flippas över, som när man vänder sidorna i nåt glansigt magasin: ena sidan handlar om ätstörningar, och nästa är reklam för nåt sätt att gå ner i vikt. Man har liksom en viss slags uppfattning om hur världen ser ut, hur det gick till, hur det var, vad som var verklighet, och så händer något som liksom morphar sanningen till nåt annat.
Jag såg HEDWIG AND THE ANGRY INCH i London, men allt jag minns av den verkar förvanskat, på något sätt. Till och med tiden, det år jag såg den, verkar vridet, på något sätt: I Wikipedias verklighet, i Wikiverkligheten, spelades den 2000, men i min verklighet, var det mycket tidigare. För det känns som om jag var mycket yngre, en helt annan person.
I mitt minne såg jag den också i ett hål i väggen, nere i nån slags klubblokal, som ett övergivet disco, eller nåt, men i wikiverkligheten måste jag ha varit på Playhouse Theatre, på Nothumberland Avenue, nere vid Whitehall Gardens, inte långt från Embankements tunnelbanestation. En riktig, ordentlig teater, där man förresten för tillfället  spelar THE END OF LONGING, av och med Matthew Perry, han från vänner, du vet?
Och när jag skriver det här kommer jag plötsligt till en insikt: Teatern jag tänker på är, eller var, The Venue, 6 Leicester Place, en gammal konsertsal där Rolling Stones, The Who, Sex Pistols och The Clash brukade spela. Den heter numera Leicester Square Theatre har plats för 400 sittande, och man spelar för tillfället många olika småproduktioner. 
Men vet du vad: det är inte rätt teater. Eller, det är rätt teater, men det är fel år, och fel  föreställning. Jag tänker, när jag föreställer mej lokalen, på TABOO, Boy George-musikalen som gick här 2002. 
Teatern där jag borde ha varit, har jag inget minne av. På Wikisidan av HEDWIG AND THE ANGRY INCH säger man att man spelade här, men på teaterns wikisida nämns musikalen inte alls. Det kanske inte var så mycket att skryta med, men ändå? 
Jag minns faktiskt inte alls mycket av den föreställningen, men jag kommer ihåg att jag hade väntat mej en version av LA CAGE AUX FOLLES, eller en musikalisk version av ARNOLD, och var riktigt jävla besviken. 

Tidigare på förmiddagen hade jag packat för Londonresan, nästa dag. Nej, det är lögn. Jag hade inte packat, jag hade släpat fram saker ur garderober och lådor och lagt dom i en stor hög på varddagsrums-ryan, som om det vore till nån slags åetvinnings-insamling, färdigt att skyffla ihop och stoppa i svarta plastsäckar. Det är nämligen så att jag är vad man på engelska kallar a procrastinator. En sån som skjuter upp, som halkar in på sidospår, som gör något annat än vad han borde. Jag vet inte hur man skulle översätta det ordet. Uppskjutare? Fördröjare? Sidospårs-chauffför? 
Jag skulle åka tillsammans med min vän Patti-Li Leuk, och eftersom han är världens bästa reseledare - han bokar och betalar allt, och det enda jag behöver göra sen, är att föra över vad som alltid känns som ett alltför litet belopp till hans konto - så fanns det inget riktigt viktigt, som biljetter och bokningar och sånt, att tänka på, utan jag kunde helt koncentrera mej på vilka sladdar och adaptorer, kameror och laddare, som behövde packas ner. Och kalsonger och strumpor och sånt.
Mitt i alltihop, när jag ryckte ner min stora Ikea-ryggsäck ur skåpet ovanför garderoben i hallen, kom jag att tänka på att jag inte hade gjort något spellista för resan, så väskan blev stående, lite övergiven, framför toalettdörren, medan jag irrade fram till datorn och började knappa och drag-and-droppa.
Jag snodde snabbt ihop en lista med musik ur föreställningarna vi skulle se; SUNSET BOULEVARD, IN THE HEIGHTS och FUNNY GIRL. Konstigt nog hade jag inte Barbras version av FUNNY GIRL, utan bara en ganska kitchig, campig version som Diana Ross och the Supremes spelat in.
Vi hade inte bestämt att vi skulle se KINKY BOOTS, men vi hade sett att man sålde biljetter till den på TKTS vid Leicester Square, en slags halvaprisetkiosk som drivs av the Society of London Theatre, så vi visste att om vi ville så fanns det relativt billiga biljetter att få, och eftersom det verkade ganska troligt att vi skulle se den, la jag till den också i min spellista. 
När jag ändå satt framför datorn tog jag en tur ut på nätet, och kollade in http://www.londontheatre.co.uk, en bra överblickssida av vad som går på teatrarna i London. 
Några minuter senare satt jag, lite uppjagad och försökte facetajma Patti-Li.
”Har du sett att TOXIC AVENGER går?” frågade jag, när hans vardagsrum dök upp på skärmen. Själv var han inte i bild, men jag hörde honom störka runt i bakgrunden, och jag tror jag hörde att slags sjungande ”hall-åååå” i bakgrunden. Han röst är mörk, och lite knirkig och knarrig. Han är bakis, han var i Globen och såg Adele kvällen innan.
Det var förresten en ganska idiotisk fråga, eftersom jag var övertygad om att ifall han hade sett att TOXIC AVENGER gick i London så hade han facetajmat mej, och inte jag honom.  
”Vänta, va?” ropar han. Det skramlar, som om nån tappar en tom resväska på ett parkettgolv, och hans något slitna nuna dyker upp på min skärm, med ett frågande, lite chockat uttryck.
”Här är länken,” svarar jag, klistrar in och messar adressen.
Det är tyst medan han klickar och läser. 
För fler år sen än jag till erkänna, 2009, såg vi originaluppsättningen av TOXIC AVENGER off-Broadway, tillsammans med Rickety Split och hans kompis Milda Matilda. Vi hade inte haft några vidare höga förväntningar, och jag hade, ärligt talat, hellre sett NAKED BOYS SINGING eller ALTAR BOYS, men det visade sej att den föreställningen skulle bli en av resans höjdare, tillsammans med WICKED och NEXT TO NORMAL. Den var vansinnig rolig, och skickligt framförd, som ett trolleri-trick.
”Mennn…” säger Patti-Li, efter att ha läst klart, och drar liksom ut på ordet, ”det här borde vi väl se?”
”Abso-facking-lut!” svarar jag. 
Nu klickar vi båda runt för att försöka hitta den optimala dagen. Som om vi hade så många att välja på: Vi har en kväll som inte är uppbokad av en föreställningen, kvällen då vi lite vagt hade planerat att se KINKY BOOTS. Eller BOOK OF MORMON. Eller nåt annat. Något.
Patti-Li är precis på väg att köpa biljetter till kvällen, när jag upptäcker något:
”Stopp!”
Han slutar knappa, och tittar upp, förvånad.
”Dom kör en matiné!”
Han tar in, och liksom smakar på ordet:
”En ma-ti-né…!?”
”Japp.” Jag dubbelkollar, så att det verkligen stämmer. Jo, Maj, jag är på rätt månad, rätt dag, rätt tid.
”När?” undrar han, och jag hör hur han har börjat surfa runt på sidan: det knapprar, lite synkoperat.
”Samma dag?”
”Ah!” 
Jag hör på hans tonfall att han själv har hittat det. Han dubbelkollar så att han är på rätt månad, rätt dag, rätt tid, och säger:
”Då tar vi väl den?”
”Japp.”
Han bokar och betalar.
Så enkelt är det att resa med Patti-Li.

Några timmar senare ses vi igen, den här gången utanför Göta Lejon, där vi ska se ett första  publikrep av HEDWIG AND THE ANGRY INCH. Han är mycket piggare, och rösten är inte alls sådär bakis-bräkig.

Manuset är skrivet av författaren, skådespelaren och regissören John Cameron Mitchell, som också har skrivit manuset till filmerna Short Bus. Han spelade även huvudrollen som Hedwig vid uruppförande, och i filmen från 2001, som han också regisserade. Musikalen bygger på hans egna erfarenheter som son till en amerikanske soldat stationerad i Östtyskland, och karaktären är löst baserad på en kvinnlig tysk barnvakt han hade som tonåring, och som också extraknäckte som prostituerad.

Text och musik är av Stephen Trask, och verket är hans enda musikal, eftersom han nu mest verkar skriva eller orkestrera filmmusik. Han var musikaliskt ansvarig och medlem av husbandet på drag-punk-klubben Squeezebox i New York, stället där man började utveckla musikalen.

Konceptet är en livespelning med Hedwig och bandet Angry Inch. Vi är publiken. Under konsterten får vi också - genom sånger och mellansnack - lära oss Hedwigs bakgrund. Född som Hansel på andra sidan muren, i Östberlin. Han älskade västerländsk rock och Aristofanes tal i Platos Symposium: teorin om att vi alla människor förr bestod av en andra del, men delades av gudarna, och sen dess har sökt efter sina andra hälft. 
Hansel träffar en amerikansk soldat, och dom beslutar att gifta sej, men för att göra det måste Hansel vara kvinna, och han genomför ett misslyckat könsbyte, som lämnar honom med en slags ihopväxt vagina. Han fastnar, liksom, inte båda kön, utan inget av dom. Efter ett år hemma i USA lämnar soldaten honom för en man, samma år som muren faller. Hedwig startar ett rockband, och förälskar sej i den äldre brodern till ett barn hon vaktar, skriver en låt till honom, och de börjar samarbeta, men han blir äcklad när han inser att hon inte är en kvinna. Han blir en rockstjärna, och vid tiden för kvällens konsert håller han just på att göra en slags comeback, efter en  incident där han körde rakt in i skolbuss, hög och tillfälligtvis okoncentrerad på grund av en omgång oralsex - av Hedwig, så helt ointressrad verkade han ju inte vara. Nånstans har Hedwig också gift om sej med Yitzak, en judisk dragdrottning från Zagreb, som Hedwig tvingat ge upp sin dragkarriär. 

Det är, som kanske märks, ingen lätt historia att förmedla. Inte mycket av dramatiken händer på scenen, utan berättas i tal och sång. 
Urproduktionen som gick off-Broadway 1998, vann en Obie Award, och en Outer Critics Award, och nyuppsättningen på Broadway 2014, vann en Best Revival of a Musical Tony Awards och en Outstandind Revival of A Musical Drama Desk Award.

Musikaliskt påminner den mej om soundtracket till filmen Breaking Glass, från 1980. När jag var sexton, sjutton år och gick jag på gymnasiet i Kalmar, bodde jag i egen lägenhet för första gången, var hyra betalades av mina föräldrar, och Hazel O’Connors sånger från filmens soundtrack utgjorde bakgrundsmusiken till en stor del av mitt liv, då. I alla fall under några veckor, tror jag. Wig in a Box från Hedwig, klingar lite Will You, för mej, sådär som Victoria Embankment i London plötsligt kan påminna dej om en park nere vid Donau på östra sidan i Budapest.

Föreställningen jag såg var ett publikrep, och mycket kommer att ändras, förbättras, kortas och effektiviseras. Jag hade till exempel lite svårt att höra sångtexterna, så när jag kom hem gick jag ut på youtube för att lyssna på några av klippen produktionen lagt ut på Youtube, och upptäckte att det var lika svårt att höra texten där, så kanske det är ett medvetet val. Tyvärr berättas merparten av historien genom musik, och det är lite enerverande när man inte riktigt hänger med, men det är därför man har publikrep, för att upptäcka sånt. 
Kostymerna är glamrock: läder och fjädrar, pudelhår, höga hattar och nätstrumpor, och huvudrollen har flera kostymbyten, några kanske lite väl komplicerade och utstuderade, för ibland trasslar man in sej på scenen: mickstativ välter och klänningarnas släp trampas sönder. Men sånt sker bara en gång. 

Och den här kvällen händer det där som ofta händer första gången man möter en publik: man glömmer bort att berätta historien. Det finns så mycket annat att tänka på: nya scenerier, kostymbyten som man aldrig riktigt testa, och peruker som inte vill sitta kvar. Dessutom var det så väldigt länge sen man började repa, så länge sen allt var nytt, okänt: nu kan man allt utan och innan, man vet precis vad som hände, händer, och vad som ska hända, och man tänker inte på att det sitter en massa människor där ute i mörket som inte alls känner verket lika väl. 
Detta är en historia som berättas i två lager: dels är det här och nu, ett vanligt gig, ett sånt som bandet har gjort hundratals gånger, det som - i föreställningen alltså - publiken har kommit för att se. Det är här man som band sysslar med saker som låtordning, när en stol ska in, eller ut, om man ska stå på vänster eller höger sida, sånt som alla band sysslar med. En basist är en basist, en sång en sång, en sångare en sångare. Till detta lager hör vi också saker som inte brukar hända varje kväll: som att Hedwig öppnar en dörr i fonden och skriker åt sin gamle mer framgångrike älskare, eller får ett utbrott, eller försonas med sin make. 
Sen har man lagret som är Hedwigs historia, och som kanske ingår i själva konserten; saker som berättas kväll efter kväll, och sånt som är nya för just den föreställningen. Och jag skulle nog föredra att se det som att det som händer, händer inte varje kväll. Detta är sista kvällen med gänget, liksom. 
Vi vet inte om Hedwig berättar en viss historia för att det råkar överensstämma med tematiken i den följande sången, eller om låten är vald för att kunna berätta just den historien, och det spelar ingen roll, men det viktiga är att just den här kvällen blev sångerna mer än bara sång. 
Vad jag menar är att man glömmer bort att visa oss en tydlig skillnad på det som brukar hända, och det som händer bara ikväll. Allt blir lika viktigt, lika drastiskt förhöjt. Man måste visa vad som är unikt, var det ballar ur, var det blir farligt, var det blir musikteater, till skillnad mot en konsert.

Rollen som ex-dragdrottningen Yitzhak, Hedwigs make, brukar spelas av en kvinna, utklädd till man, för att ytterligare sudda i gränserna mellan könen. En kvinna ska föreställa en man som brukade föreställa en kvinna. Lite Victor/Vicotria, sådär. 
Här tror jag man har valt en annan väg, men jag vet inte riktigt vilken. Lisa Stadell är en väldigt vacker kvinna, men utan några direkt manliga drag, och jag tror hon hade behövt lite hjälp från maskavdelningen, om det är så att hon ska föreställa en man. I alla övriga produktioner har just den här rollen haft ansiktsbehåring, och jag kan fatta om regissör eller maskör tycker att det är lite gjort. Jag hade förstått om man hade gömt skådisens ansikte bakom en kaskad av hår, och solbrillor, á la Slash, men här har man valt att inte alls försöka förmanliga skådespelaren, om man undantar en slags bumbagsliknadne blygdkapsel, och ett ganska stelt kroppsspråk. Jag tror inte det är ett misslyckade, jag tror att det är ett medvetet val, men några vänner jag pratade med efteråt hade inte alls förstått att rollen skulle föreställa en man - vilket jag inte är säker på är fallet, i det här fallet - utan trodde att Hedwig i slutet hade blivit hetero, och det är nog absolut inte det man vill säga.
Ola Salo är mycket skicklig på det där som andra kan ha lite svårt för: Det där Mick Jagger-struttandet, Iggy Pop-poserandet, det där aggro-androgyna som Bowie gjorde så bra i musikvideon till Boys Keep Swinging. Han är hemma i det melodramatiska, i de extrema, teatrala gesterna och känslorna. Det finns en viss sadomasochistisk njutning i hans utspel. 
Kanske hade det varit intressant att se honom försöka sej på något som Amos Hart, du vet, karaktären som sjunger Mister Cellofane, i CHICAGO, men jag antar att hans publiken inte kommer för att se honom göra såna saker. 
Scenografin föreställer en rockscen, med flera staplade teveappareater på varje sida, och här har man lyckats med ett av kvällens mest impornerande grepp, i alla fall har jag inte sett det förut: man har fäst en liten kamera på en av mikrofonerna, så när Salo sjunger visas närbilder på alla teveapparater. 
Enkelt, men ganska genialt.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Magnus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PHOENIX med WELD COMPANY & REBECKA STILLMAN:

Innan det börjar läser jag att det ska vara en självreflektiv föreställning, lite meta, sådär: den ska handla om dansgruppen själv, dess kunskap, erfarenhet, och egenskaper, vilket låter ganska intressant, men själva föreställningen blir lite av en besvikelse. Jag hade förväntat mej en slags känsla av en entitet, ett väsen, en grupp som en helhet, men jag upplevde bara något osammanhängande, som ett gäng människor som samlas och inte bildar något kollektivt, som om individen hela tiden stod utanför verket. Den kändes lite haftsig, slafsig, lojt och otajt, nästan improviserad.


TAO DANCE THEATER på Dansens Hus: 
"Du vet såna där huvudrörelser som magdansöser gör? Huvudet liksom glider från sida till sida, lite som vissa deltagare i RuPauls Dragrace gör när dom håller upp ett finger i luften, vickar det och säger ”Uh-uh, no, girl, she didn’t!” Du kan också hitta det i vissa Bollywood danser, inom hip-hopen, och jag tror också den finns  i Javanesisk tempeldans, men jag kan ha fel. "


SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, med Kulturama Gymnasiums sistaårselever:

"Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?"

Låter det intressant? Här är resten:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar