måndag 27 juni 2016

ROKOKOMASKINERIET, Drottningholms Slottsteater, föreställning 56 5/6 2016


Musik: Jan Sandström, Libretto: Tuvalisa Rangström, Dirigent • David Stern, Regi • Stina Ancker, Koreograf • Dorte Olesen, Kostym • Kajsa Larsson, Scenografi • Peter Astor Ögren, Ljus • Tobias Hallgren, Mask och peruk • Sofia Ranow, med Librettisten • Matilda Paulsson, Ljussnytaren • Elisabeth Meyer, Maskinmästaren • Loa Falkman, Dekormålaren • Martin Vanberg, Fru Frisör • Kerstin Avemo, Balettmästaren • Johan Schinkler, Dansare: Ekorren m fl • Flavio Papini, Kompositören m fl • Pontus Sundset, Madame Baptiste m fl • Henrietta Wallberg, Den lilla sömmerskan m fl • Methinee Wongtrakoon

Light the candles,
Get the ice out,
Roll the rug up,
It's today.
Though it may not be anyone's birthday,
And though it's far from the first of the year,
I know that this very minute has history in it, we're here!
It's a time for making merry,
And so I'm for making hay.
Tune the grand up,
Dance your shoes off,
Strike the band up,
It's today!

It’s Today
ur MAME 
av Jerry Herman

”Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma Blocks, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris. 
Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.  
Han fick som han ville. 

Det hade börjat ganska illa: Vi, jag och Skäggige Skalman, gillar gallerior utanför stan, och hade tänkt att vi skulle åka till MOS, Mall Of Scandinavia, innan föreställningen, eftersom den låg på rätt sida om stan, för oss. 
Jag hade vid ett tidigare besöks sett ett Tom of Finland-kuddvar i den nyöppnade Finlays-butiken, och efter vårdslöst övervägande hade jag kommit fram till att mitt liv visserligen vore värt att leva utan det, men inte lika roligt. 
Det var bara det att halva Stockholm verkade ha tänkt samma sak. Inte nödvändigtvis om kuddvaret, men om MOS. När vi var några hundra meter från parkeringshuset, blev det plötsligt tvärstopp. En tvåfilig, lång, stillsam kö kröp fram på asfaltsbron över järnvägsspåren. En snabb googling visade att det tydligen var något slags sportevenemang på nån närliggande arena, och tydligen delade man parkeringshus, eller nåt. 
Ingen fara, tänkte vi: vi drar till Bromma Blocks, en galleria som ligger ännu närmre Drottningholm. Det var bara det att vi satt fast, i kön. Även om vi, som nu, ville vända, så kunde vi inte. Vi var inkilade. 
Långsamt, långsamt, rullade vi framåt, en decimeter i taget. Bilar körde in i parkeringshuset, men inga verkade köra ut. Vi skulle bara in och vända, men för att kunna göra det måste vi först komma in.  
”Vänta,” ropade jag, och pekade, framåt, ”kan vi inte svänga av när vi kommer till rondellen, där framme, innan vi köp upp, och in?”
”Var?”
”Där”
Skäggige Skalman kisade framåt. Om vi bara lyckades hålla oss i den inre filen, så skulle det nog inte bli något problem. 
Det var tur att vi var ute i så god tid. Det tog oss ungefär en halvtimme, inte att komma in och parkera, utan att inte komma in och parkera. Det var inte ens kö därifrån, det fanns bara ingen väg ut. Det var lite som en sån där domedagsfilm när alla försöker lämna en pestsmittad storstad och hamnar i nån slags trafikstockning. 
Vid Bromma Blocks var det folktomt. Inte riktigt, men nästan. Vi hade inget problem att hitta någon parkering, och på restaurangen var vi nästan ensamma. Det kan ha något att göra med att det snart var stängningsdags: efter maten hann vi knappt med ett varv runt inne på den gamla flyghangaren innan folk började bomma igen sina butiker. 

Det finns få platser som jag trivs så bra på, som i en nedsläckt teater. Det är något med koncentrationen, stämningen, förväntningen. Det är lite som Holly Goolightly säger i om sin favoritaffär i Truman Capotes Breakfast at Tiffanys: ”Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there.” 
Men det här är lite extra. Visserligen finns det många fina teaterhus i Stockholm; Oscarsteatern, Dramaten, Operan, men även om det alltid är lite imponerande att stiga in i deras salonger, glömmer man ofta bort var man är när det väl sätter igång uppe på scenen. Så är det inte på Drottningholms Slottsteater. Man är hela tiden medveten om var man är, för själva huset är huvudattraktionen. Det är inte det att man inte dras in i det sceniska berättandet, det är det att scen och salong liksom tillsammans blir en helhet, en del av upplevelsen. Eller: hela byggnaden blir den del av upplevelsen, från den tidstypiskt klädda foajépersonalen och de smyginklämda toaletterna, till det vackra innertaket och de trompe l’oeil-målade salongsväggarna. Och orkestern, som låter som en orkester lät, då. 
Kanske är det så enkelt som att rummet i sej är så litet att det känns om om man har en slags kontakt med väggar och tak, kanske är det för att man aldrig helt släcker ner i auditoriet, men jag glömde inte för ett ögonblick bort var jag var.

Den första teatern, som stod på samma plats, brann ner under en föreställning, 1762, men redan fyra år senare, 1766, stod det nya huset färdigt, och man hade premiär på Rhadamiste et Zénobie, det mest kände verket - vilket i våra dagar inte säger mycket - av fransmannen Prosper Jolyot de Crébillon, en tragedidiktare som Madame de Pompadour föredrog framför Voltaire, men som man säger, skrattar bäst den som skrattar sist.
Den första operan som spelades i huset var den 88 år gamla operan PSYCHÉ, en tragi-comédie-balett av Jean-Baptiste Lully, en italienare som headhuntades till det franska hovet, men som, när han var i 50-årsåldern, inledde ett förhållande med en ung man, och förlorade kungens, Ludvig XIV, gunst. Två år senare, under en konsert för att fira Solkungens tillfrisknande - och kanske för att komma tillbaka i hans gunst? - slog han sin taktstav i foten så hårt att det gick upp ett sår, som infekterades, och eftersom han vägrade amputera sitt ben, dog han av kallbrand, 53 år gammal. (CUE: Hit Me With Your Rythm stick.)
Verket, PSYCHÉ, tycks också vara skrivet, samma år, av Francessco Antonio Uttini, en italiensk dirigent och tonsättare, bosatt i Sverige, så jag antar att vad man såg var en slags mash-up: lite av Lully, och lite av Uttini?
Det är också värt att notera att Stockholm på den här tiden inte hade någon fast teaterbyggnad. Den första föreställningen, inhyst i en idrottslokal mittemot slottet, Bollhuset, framfördes inte förrän 1773, 7 år senare, med operan THETIS OCH PELÉE, med libretto av Johan Wellander och musik av vår italienska mash-up-kung Francesco Antonio Uttini.

Föreställningen är en slags hyllning till själva teatern, på 250-årsjubileet, och är en underbar förevisning i teaterhusets alla möjligheter: Man byter scenografi, hissar upp, firar ner, det åskar, vågarna sköljer in och man åker båt och luftballong. 
Det  handlar om en ung ljusmästarlärling som introduceras i teaterns underbara värld. Han möter Librettisten, Maskinmästaren, Dekormålaren, Fru Frisör, Balettmästaren och andra människor som lever och verkar på teatern. 
Historien får ytterligare ett djup, eftersom huvudpersonen bara verkar vara utklädd, och egentligen är Gustaf, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, eller som vi känner honom: Gustav III. 
Sexuellt är det också lite förvirrande, eller frigjort - det beror på hur man ser på det - eftersom en kvinna spelar Gustaf, och en annan kvinna spelar den manliga Librettisten, som verkar ha lite svårt att lämna den unge mannen ifred. Det blir kanske ett löklager för mycket: att ha en kvinna som spelar en kung som spelar en lärling. Och pay-offen, när den kommer, är minimal: det verkar som om alla redan har fattat att det är kungen som har klätt ut sej, vilket gör att jag blir ännu mer förvirrad av allas erotiska smekningar av den unge gesällen. 

Man verkar också leka lite med, eller anspela på, att den unge Gustav III, 16 år gammal när den gamla teatern brann ner, på något sätt varit inblandad. Eller är det bara min tolkning?

När föreställningen är bra, är den helt förtrollande. När Dekormålaren sjunger, eller Fru Frisyr, eller när Maskinmästaren sjunger om sin kärlek till huset, då är det lite som om tiden står still, som om alltid blir lite tydligare, lite förhöjt. Jag kommer att tänka på filmerna Farinelli och Diva, och den där scenen ur Femte Elementet, på det där underbara som kan hända när en sångare bara vänder sej ut mot en publik, öppnar munnen, och sjunger.

I pausen går vi ut på gräsmattan framför Déjeunersalongen, den stora tillbyggda salen som G3 lät uppföra 1791, och där man nu har lättare servering. Jag tittar in genom fönstret, på det nya som blandas med det gamla: Dagens publik under dåtidens tak. 
Solen är på väg ner bakom träden vid dammen i Engelska Parken, den flyktiga tidiga sommarvärmen har försvunnit och långa skuggor kryper fram över gräset. Vi går ner till svanarna, som väser åt oss, när vi närmar oss. Skäggige Skalman, som alltid ska utmana ödet, tar ett steg närmre. Och ett till. Han stannar. Dom bara ser på varandra, han och svanarna. Så vänder han, och kommer tillbaka. Vi går upp mot teatern, med den lågt stående solen i ryggen, och oändliga skuggversioner av oss själva krypande framför oss över gräset. 

Andra akten går en aning på tomgång, och det blir tydligt att man kanske skulle behövt en lite starkare storyline, eller en inte fullt så spretig historia, men det är bara en tanke, en reflektion. Jag är nästan lika förtjust, lika charmad, den här akten. 

Klockan tio, när det är över, och vi kommer ut, är det som om solen hade ångrat sej, och stannat i sin bana. Det är fortfarande ljust: Det där konstiga, indirekta ljuset, där man inte längre har någon skugga. Vi tar en tur på de välkrattade grusgångarna i Barockparken, de välordnade planteringarna bakom slottet. Vi fotar skulpturer, snapchattar, fejsbookar. 250 år är en ganska lång tid, men samtidigt känns det inte alls så länge sen. Jag har fyllt 50 år. Det är 20 procent av den tid teatern funnits, bara med min livstid. Min morfar blev över 90 år, det är över en tredjedel av tiden.
Det ger liksom lite perspektiv, och är samtidigt ganska svindlande.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Disa! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus: 

Jag har för det mesta en massa energi, och får jag ingen mat så blir jag inte trött, jag blir lättirriterad och mjäkig. Jag kan liksom inte ta ett steg tillbaka och resonera, säga till mej själv: ”Det här kanske inte är vad du vill ha, men det är lika bra att du slår till, för det blir kanske inte bättre någon annanstans. Bättre en bollkalle i kanalen än tusen fåglar i skogen, och allt det där. ”


TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde var TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)


CARMEN, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater: 

"Där andra regissörer ibland känns som om dom liksom har kidnappat de gamla mästarna, och använder deras verk för egen vinning, titta vad jag gör med Verdi!, så känns det som om han är uppriktigt intresserad av verket, men ser det hela på sitt eget, ganska unika, sätt." 

Låter det intressant? Här är resten: 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar