måndag 31 oktober 2016

16 BLIVANDE MUSIKALARTISTER, 16 SOLOSÅNGER AV STEPHEN SONDHEIM, Masterclass med SMU, på Base 23, föreställning 77 6/10 2016,


Kursledare Niklas Riesbeck, Pianist Adam Dahlström, översättningar: Erik Fägerborn, Ulricha Johnson, Calle Norlén och Niklas Riesbeck.

Don't talk of stars, burning above
If you're in love, show me
Tell me not dreams, filled with desire
If you're on fire, show me
Never do I ever want to hear another word
There isn't one, I haven't heard
Here we are together in what ought to be a dream
Say one more word and I'll scream
Sing me no song, read me no rhyme
Don't waste my time, show me
Please don't implore, beg on the seats
Don't make all the speech, show me

Show Me
ur MY FAIR LADY, 
Textförfattare: Alan Jay Lerner
Kompositör: Frederick Loewe


Jag var sen. Jag brukar inte vara sen, men den här morgonen hade min hjärna gjort någon slags loop, eller nåt, och det var som om jag vägrat se verkligheten i vitögat. Jag hade stigit upp i god tid, men sen hade jag betett mej lite som om jag hade all tid i världen, och det hade jag inte. I lugn och ro, i badrummet, stod jag och borstade tänderna, när jag började räkna efter hur lång tid det var kvar innan jag skulle behöva dra, och kom fram till svaret: för tio minuter sen. 
I spegeln såg jag en man som gjorde en sån där skriande grimas som Munch tyckte om att måla, och så dängde jag ner eltandborsten i sitt ställ, sprayade mej med lite för mycket Hermès, och drog.

Stephen Sondheim föddes 1930, den 22 Mars, vilket gör honom till 86 år, i år, men det gör honom också till en Vädur, om man nu tror på astrologi. 
Vädurar är födda ledare, modiga, självständiga, envisa och energiska, och dom trivs inte med inaktivitet. 
Av ett kosmiskt sammanträffande är Englands främste musikalkompositör, Andrew Lloyd Webber, han med PHANTOM OF THE OPERA och CATS, du vet, också född den 22 Mars, men tio år senare, 1940. 
Ytterligare 24 år och några dagar senare, såg jag världens ljus. Japp, jag är en vädur, moi-même. Vi är underbara. Knäböj, ni som vill, för ni vet att ni vill, eller i alla fall; borde. 

Jag har alltid tyckt att det känns som om Sondheim och Webber är födda i varandras land: att Sondheim, som är amerikan, borde vara född England, för han känns liksom lite tweed och underfundighet, lite Oxford, lite Cambridge, en liten stuga i gråsten med halmtak, i nån by på landet, och ändligt många koppar te,och Webber känns liksom väldigt amerikansk: Disneyworld, plast och neonskyltar, glitter,  något infantilt och lätt vulgärt?

Svettig och flämtande, och lätt panikslagen, som om jag just kommit undan klorna på en citylevande brunbjörn, med bara någon minut till godo, trippar jag in och sätter mej bland alla andra, i bara strumplästen. Man måste ta av sej skorna när man är i såna här lokaler, och ställa upp dom på hyllor uppe vid ytterdörren. Det ger en känsla av dagis, eller lekskola, som om vi snart ska leka ringlekar, eller lära oss knyta skosnören, och är inte alldeles oangenäm. 

Detta är SMU, Stockholm Musikalartist Utbildning, skolan som har gett särskrivning ett ansikte, för visst borde den väl heta Stockholms Musikalartist-utbildning? Men vi är inte här för en lektion i svensk grammatik, vi är här för en masterclass i Sondheim. 

Vi befinner oss i ett vanligt klassrum. Eller Dansrum, kanske man ska säga, eftersom man nog mest dansar här. Nej, sal, säger man nog. Eller studio? Du vet: ett sånt där stort rum med speglar och räcken runt väggarna, ett piano i ett hörn, och bilder på folk som dansar på väggarna? 
Idag är speglarna dolda av fördragna, vindröda tyger, och en lång rad svarta stolar står uppställda framför. Vi, publiken, sitter på kuddar, på bänkar, lite som stola föräldrar. 

En masterclass är när någon som kan något delar med sej av det den kan till några som inte riktigt kan lika mycket som den som kan, kan. 
MASTER CLASS är också en pjäs av Terrence McNally, som handlar om en fiktiv masterclass som operadivan Maria Callas håller på Juliard Schoo i New York. Den hade premiär på John Golden Theatre, för mej mest känd för det var här man satte upp P.S. YOUR CAT IS DEAD, 1975, CRIMES OF THE HEART, 1981, FALSETTOS - som i dagarna åter sätts upp i New York - 1992, och AVENUE Q, 2003. Jag såg en uppsättning på Dramaten, 1997, där Margaretha Krook inte var vidare övertygande som sångerska. 

Niklas Riesbeck kan Sondheim, på ett betryggande sätt. Där många andra har något slags glittrande showbiz-aromatisk, romantisk inställning till musikaler, har han en slags off-broadwaybitter syn på det hela. Hans ingång till musikaler känns inte rosa och rosig, fluffig och sagosöt. Han är mer en musikaliserad version av VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? eller nåt av Tennesee Williams senare verk, uppblandad med några delar kitsch och camp, sånt som är så dåligt att det blir bra. 

Vi bjuds på mezemeny av Sondheimsånger, från hans tidiga försök fram tills hans senaste framgångar,  från A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM fram till PASSION.

Eleverna går fram, en efter en, för att framföra sitt nummer på en tom scen. Ibland har dom någon annan där, för att kunna jobba lite mer fokuserat, ibland har dom ett bord och en stol, men det är det nakna, avskalade, man eftersträvar. 
Innan varje nummer berättar dom lite om sin sång, om sin roll, om handlingen i den specifika musikalen, och det är ett ganska skönt sätt för oss att bekanta oss med dom, och för dom att liksom lugna ner sej. 
Det är en lektion, en slags workshop, en redovisning av var dom nu är i sitt arbete, inget showcase där man liksom ska marknadsföra sin talang.
Jag hade kanske önskat att man hade jobbat lite mer med sångerna, där och då, framför oss, men det är en rent egoistisk önskan, bara för att få ett hum om hur själva arbetet går till, inte för att jag tycker att det behövs mer arbete. 
Vad händer till exempel om man sjunger Rödluvans sång, I Know Things Now, från INTO THE WOODS, som om det verkligen hade varit ett övergrepp? Vad händer om man sjunger Finishing The Hat, ur SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, som om man vet att detta är den sista tavlan man målar? Givetvis finns det ingen anledning att göra såna tolkningar, eftersom det inte är sångens funktion i verket, men nån gång vore det roligt att se ett sånt arbete.  

Och som alltid när jag ser en grupp begåvade musikalungdomar framföra något, tänker jag: om bara hälften av alla dessa själva också gick och såg musikaler, när dom har chansen, amatöruppsättningar eller proffsproduktioner, då skulle mängden musikaler öka, tillsammans med deras egna chanser att få jobb. För det finns ett litet problem: vi har för många begåvade personer, men för få människor som vill se dom.

Givetvis är eleverna för unga och för oerfarna för sångerna, men det är det som är meningen. Dom ska få en känsla för musikdramatik. Det handlar inte om att sjunga rent, sjunga vackert, nästan inte alls, faktiskt, för det kan dom redan, utan här handlar det om att tolka, om att förmedla. Om att framföra en tonsatt monolog, kan man säga.

Att börja lyssna på Sondheim är lite som att ramla mer i Alice i Underlandets kaninhål. Man faller, och man faller djupt. Om man har börjat gilla musikaler tack vare SINGING IN THE RAIN,  SKÖNHETEN OCH ODJURET eller HIGHSCHOOL THE MUSICAL, och har halkat in på Sondheim via Send In the Clowns ur A LITTLE NIGHT MUSIC, eller I Feel Pretty ur WEST SIDE STORY, så är det här något helt annat. 

Jag är fruktansvärt bra på engelska. Det är inte bara skryt, jag har en verklig talang. Eller, fallenhet kanske man ska säga. Övning. Träning. Erfarenhet. Jag vet inte hur det kommer sej, för visst var det väl bara så att man plötsligt en dag bara förstod engelska? Visst, man lärde sej saker i skolan, grunderna, men ord som computer och space lärde jag mej genom att läsa textremsan på teveprogrammet Månbas Alpha, Space 1999, en science fiction-serie om en rymdstation på månen, och vad som händer när månen, på grund av en atomexplosion, slungas ut i rymden. 
1976, när serien kom till Sverige, var jag tolv år, och jag brukade leka i mitt rum att min avstängda teve var en datorskärm, och att reseskrivmaskinen jag fått i julklapp några år tidigare, var tangentbordet. Om man la en bit kartong över typarmarna så gjorde dom ett underbart smattrande, nästan elektrikt ljud när man skrev. 
Men det är nog mest tack vara Agatha Christie som jag är så svengelsk. På mitt bibliotek hade dom inte alla hennes böcker översatta till svenska, men på den engelska avdelningen hade dom några ytterligare verk, så det vara bara att börja traggla sej igenom dom, en efter en.

För att vara lätt maniskt intresserad av musikaler - och betoningen ska ligga på manisk snarare än på intresserad, så lyssnar jag inte mycket eller ofta på musik. Det är för ansträngande, för tidskrävande, på nåt sätt. Jag lyssnar nämligen inte så mycket på musiken, som på texten. Det går helt enkelt inte, för mej, att slölyssna på något, speciellt inte något som jag inte kan utantill. 
Det är ofta, nästan alltid, texten som berör mej, inte musiken. Sånger som Yard Sale av Tom Andersen, Someone To Fall Back On, av Jason Robert Brown, eller Spencer Days Last Train To New Jersey. Mina idoler är därför inte Beatles, Beyonce eller Bowie, utan Scott Alan, Andrew Lippa och Adam Gwon. 
Och Sondheim.

Problemet med översatta Sondheimsånger, och jag vet att det är mitt problem, inte översättarnas, är att eftersom jag har lyssnat ganska mycket på honom, så finns det ingen översättning som duger. Alla versioner blir liksom bara en tolkning, ett försök, en variant av originalet. Och sångerna måste givetvis översättas, om produktioner ska kunna sättas upp. Men hela tiden, när en sång framförs med en svensk översättning, är det som om en liten audiofil med originaltexten spelas upp, inne i mitt huvud, och det är nästan så att det är den som hörs starkare, än vad man sjunger ute i verkligheten. 

Varje år, tidig sommar, framför den avgående klassen från den avgående klassen på SMU en musikal. I somras var det A CHORUS LINE, året innan var det SPRING AWAKENING, och innan dess var framförde man delar ur GÖSTA BERLINGS SAGA. Varje år har föreställningarna blivit bättre och bättre, till den grad att det är något jag ser fram emot hela våren, inte bara på grund av kvalitén, utan också för det alltid lika överraskande valet av musikal. 
Jag tänker inte försöka mej ge på att önska något, eller gissa, men jag sågar bara: 1934 hade man på Broadway premiär på en pjäs av George S. Kaufman och Moss Hart, kallad MERRILY WE ROLL ALONG. Den handlade om en framgångsrik men livstrött dramatiker, och i nio scener får vi följa han liv baklänges, hur han förskjuter alla sina vänner för att skriva banala men framgångsrika komedier, tills vi slutar där han började, som nyutexaminerad från college, med ett underbart och lovande liv framför sej. 
1981 hade en musikalversion med manus av George Furth, som också skrivit manus till COMPANY, också den med text och musik av Sondheim och i regi av Hal Prince, premiär på Broadway Musikalen rollbesattes - ganska kontroversiellt - med tonåringar, och floppade rejält. 
Men det behöver ju inte betyda att den inte är värd att ta sej en titt på?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Niklas! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5929:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


ALCAZAR: DISCO DEFENDERS på Hamburger Börs:

Okej, jag antar att jag gillar konserter mycket mer än jag trodde. Men ordet ”konsert” ger mej en bild av att man ska stå upp, med en öl i handen, och liksom digga musiken. Det är inte jag. Det har aldrig varit jag. Jag kan digga, men då gör jag det helst sittande. För mej själv. I stillhet.


KOM UT, på Moment:teater:

"Moment:teater har fått en ny, mycket tillfällig, publik, tack vare föreställningens tema, och - misstänker jag - tack vare att huvudrollsinnehavaren är en synnerligen fotogenisk ung man, av den typen andra män har, våta, dag- eller önskedrömmar om. Som Dorothy Parke skrev i sin novell Dusk before Fireworks
”Han var verkligen en mycket stilig ung man, som gjord för att ofredas.”"


PASSION, på Spira på Smålands Musik och Teater i Jönköping:

"Vet ni egentligen hur långt det är dit? SMS:ade min kompis Skäggige Skalman som svar på mitt meddelande ifall han ville följa med. 
”Han undrar om vi vet hur långt det är till Jönköping,” sa jag till Patti-Li Leuk, som satt uppkopplad via Facetime. ”Tycker han att det är för långt dit, tror du?”
”Ja, det kan han nog tycka,” svarade Patti-Li, som tillfälligt försvunnit ur bild. Han höll på att laga något lunchigt, och det smattrade från stekpannan i bakgrunden. ”Det är ganska långt.”
”Längre än till Öland?”
”Nej.”
Det är längre till Öland, SMS:ade jag tillbaka, och indikerade med detta våra Ölandsresor som vi gör en gång om året. 
Patti-Li dök upp igen, med en tallrik som han satte ner utom synhåll. Glufs, glufs, glufs
Men ni ska tillbaka också, svarade Skäggige Skalman.
”Han säger att vi ska tillbaka också,” upprepade jag, lite som dom där personerna på rymdskepp som bara läser vad som står på skärmen, och lämnar de verkliga besluten till de mer kompetenta. 
”Vi fixar det,” betryggade Patti-Li, med munnen full av någonting stekt.
Vi fixar det, SMS:ade jag.
Lycka till, svarade han.
Det var så det kom sej att Skäggige Skalman inte såg Stephen Sondheims musikal PASSION. "


1 kommentar: