The point is that things aren’t beautiful all on their own
Beautiful comes from reflection
Beautiful takes a person who makes a connection
You know what I mean?
For beautiful to happen, the beautiful has got to be seen
Beautiful ur ORDINARY DAYS, av Adam Gwon.
Efter en ganska håglös teaterhöst, med några få totala toppar, men många grumliga bottennapp, och en lite vag vinter, är våren här, har jag bestämt. BOOK OF MORMON och GLADA ÄNKAN har lyft mitt humör. Snön får falla, vinden vina; jag har hängt in min tensonparkas längst in i garderoben, och har flyttat fram något mindre arktiska ytterplagg, och nu ser jag fram emot en frodig teatervår, de sista sprittande månaderna, innan sommartorkan tar vid. Jag menar, Kulturamas Vuxenutbildningen för Musikalartister har sin årliga vårkonstert, och det, lika säkert som krokusar och snödroppar, är ett tydligt vårtecken.
Vanligtvis brukar jag ha sällskap när jag kommer hit. Några gånger har min kompis Patti-Li Leuk hängt på, men oftast är det Malvolio Morrhår och jag som sitter här, vid borden längst fram vid scenen, på Kulturamas Café. Nu är jag ensam. Jag har köpt en kaffe och en guacamolemacka, och tillbringar en hel del tid på instagram, i vänta på att det ska börja. Det är inte det att jag har något emot att vara ensam, men det känns lite som om jag är den enda som i publiken som inte går på skolan. Det känns både lite nördigt - som bäst - och lite som om jag är någon slags skum gubbe som irrat mej in på skolgården. Jag försöker se fryntlig ut, och undviker ögonkontakt.
Det brukar vara ganska många låtar jag inte känner till, eller inte känner igen, i den är årliga konserten, men den här gången kände jag igen varenda en, även om några tog lite tid att placera vissa. Och det är ingen dålig sak, det här att jag kände igen dom; det var inte som om man sjöng Memory, ur CATS, Send in the Clowns, ur A LITTLE NIGHT MUSIC, eller något ur FANTOMEN.
Varje år sätter Kulturamas Musikalartistutbilning upp en musikal, och det är något som jag alltid ser fram emot, för dom lyckas alltid nosa fram något som jag varken har sett någon annanstans, eller troligtvis kommer att få se någon annan gång.
Tidigare har man satt upp HEATHERS, SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, PIPPIN, CARRIE, BAD GIRLS och KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, bland andra, men det här året har dom lyckats nosa reda på något helt underbart: Musikalen SMILE. Det är inte det att jag vill skryta, men jag känner till en hel del om musikaler, inte lika mycket som några av mina vänner, men mer än många, och jag hade aldrig hört talas om den här.
Och givetvis öppnar man med ett slags ensemblenummer, En Helt Vanlig Tjej, ur SMILE.
Man bjuder på allt möjligt musikaliskt: lite old-school-sånger: som Broadway Baby, ur Stephen Sondheims FOLLIES, en musikal som jag har sett så många bootlegs av att jag minns det som att jag sett den, vilket jag inte har, och I Could Have Danced All Night, ur MY FAIR LADY.
Man sjunger sånger som gick på Broadway 2005: Here I am, ur DIRTY ROTTEN SCOUNDRELS, av David Yazbek, och I’m Here ur THE COLOR PURPLE av Stephen Bray, Brenda Russell och Allee Willis, och sånger som jag har sett i elevuppspel, som Another Night at Darryls, ur WITCHES OF EASTWICK, av Dana P. Rowe Lyrics och John Dempsey, en musikal som jag såg för några år sen på St: Eriks Gymansium, och Lifeboat ur HEATHERS, av Laurence O’Keefe och Kevin Murphy, som var Kulturamas förra musikalval.
Vi bjuds på Breathe ur IN THE HEIGHTS, av Lin Manuel Miranda, som jag såg en superduperföreställning av för snart ett år sen, på Kings Cross Theatre, i London. Jag har också hört Mercedesz Csampai sjunga denna sång en gång, på Club Corner of the Sky. Det är inte skryt, men det är väl värt att notera.
Det finns musikaler som jag kan bli lite förundrar över att ingen sätter upp: dom verkar vara enkla, rent sceniskt, har få roller, och känns viktiga. Vi får höra Father To Son ur FALSETTOS, av James Lapine och William Finn, Before it’s Over från DOGFIGHT, av Benj Pasek och Justin Paul, och Don’t Wanna Be Here ur en personlig favorit: ORDINARY DAYS, av Adam Gwon.
Vad jag älskar med att titta på elevuppspel, är att det aldrig blir lika viktigt igen. Många av eleverna kanske kommer att bli bättre, fortsätta utvecklas, några kanske redan är så bra som dom någonsin kan bli, andra kanske lägger av efter den här utbildningen, men just nu är detta det viktigaste som finns i deras liv. All fokus ligger på den här korta stunden, de här minuterna på scenen.
Jag skulle nästan kunna tänka mej att ifall brandlarmet gick och alla måste ut, så skulle dom fråga hur långt branden har hunnit, och om man inte hinner framföra de kvarvarande låtarna, för det skulle gå ganska fort, och man lovar att sluta, om och när det blir för varmt.
Alla är estradvana, har teknik och en scenisk säkerhet, men det intressanta är vad som skiljer dom; vissa upptäcker plötsligt - och vi som är där får det underbara nöjet att uppleva det - att dom kan flyga, att vingarna bär; andra märker att det kanske inte går precis som dom hade tänkt sej. Vissa upplever mer än dom hade hoppats på, eller ens förväntat sej, andra lär sej att verkligheten inte är som den förväntade fantasin. Några fokuserar på sjungandet, att ta rätt toner, med rätt teknik, och sätter inte mycket vikt vid texten. Andra är där i känslan, i berättandet, men skvalpar liksom runt lite i det musikaliska.
Och några få lyckas uppträda i 4D, den där extra dimensionen då tiden står still, och berättandet blir större än här och nu, då det känns riktigt, viktigt och verkligt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan:
Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html
FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:
”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html
BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern:
Detta är en samproduktion med Malmö Opera, och en version av föreställningen har spelat nere i Malmö under 2016. Några av skådisarna har följt med upp, men de flesta är nya. Jag hade gärna sett Åsa Fång, Marianne Mörck, Lars Väringer och Rasmus Mononen. Å andra sidan får stockholmarna Sara Jangfeldt. Mer om henne senare. Mycket mer om henne senare.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/billy-elliot-publikrep-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar