torsdag 31 augusti 2017

STOCKHOLM 59° NORTH, Parkteatern i Vitabergsparken, föreställning 50, 24/8 2017.


Brasklapp: jag har kopierat och klistrat informationen från Parkteaterns hemsida, och upptäckte att den innehöll en massa felstavade namn, och i vissa fall inkorrekt antal dansare. Jag har försökt korrigera, men ber om ursäkt om fel kvarstår.

”Om du hinner: köp med en fralla eller nåt:)”
”Japp.”
Det är jag som är hungrig. Jag trodde inte jag skulle bli det, och tog därför inte med mej nånting att äta, men nu, när jag sitter här, omgiven av picknickpackad publik, börjar det suga i magen. Min kompis Patti-Li Leuk är på väg, han har precis slutat sitt jobb och skulle förbi nånstans och köpa något att äta, så jag chansade på att han ännu inte hunnit till affären. 
På bänken framför mej sitter en hund, ordentligt och prydligt, inklämd mellan två kvinnor, som om han vore en av dom. Det ser nästan ut som om han lyssnar när dom talar, jag menar; som om han förstår vad dom talar om. Han är gammal, lite rufsig, lite tufsig, lite fransig, som ett par nötta, söndertvättade jeans.
”Han” förresten: jag vet inte om det är en hona eller en hane, men han ser ut som en sliten liten farbror.
Senare, när det börjar, sätter man på honom ett par hörselkåpor, och med dom på vänder han sej om och ger mej en blick, en vuxen, uppfodrande, lite utmanande blick, och när våra ögon möts är jag inte helt säker på att han bara är en hund.

Patti-Li kommer, och jag ser honom långt därnere, sökande med blicken efter mej. Jag ställer mej upp och vinkar, bland alla andra som har ställt sej upp och vinkar till andra som söker efter dom. Till slut ser han mej. 
Han har köpt sej en sallad. Jag får en fralla. Sen blir det kanelbullar.

Innan det börjar kommer Kenneth Kvarnström ut på scenen och leder oss i solfjädern. Han är väldigt rolig, och jag är lite förundad över att han själv är så kul, när hans koreografier ofta är så gravt allvarliga. Men jag har hört att Charlie Chaplin inte var vidare kul, privat, så det ena behöver inte medföra något annat. 

Solfjädern, förresten, är som vågen, fast istället för från sida till sida längs gradängerna går det framifrån och bakåt, för att sen välla ner mot scenkanten igen. Jag filmar, i slow motion, och lägger ut på instagram.


THE FOUR
Koreograf: Ross Martinson
Dansare: Ross Martinson
Ljud-design och text: Ross Martinson
Kostym: Ross Martinson

En ensam man, koreografen och dansaren, står på scenen, klädd i t-shirt, brallor och gympaskor, och han försöker berätta en historia, en förvirrad, irrande berättelse där vi ömsom förstår vad han vill säga, ömsom liksom tar ett steg tillbaka och avfärdar honom som en av dom där galningarna man kan träffa på i tunnelbanan.
För något år sen såg jag en ganska ointressant uppsättning av DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUDNEN MITT I NATTEN, en pjäs som handlar om en ung kille som med Aspergers syndrom. På Stockholms Stadsteater sjönk den som en sten, men på Broadway gick den 800 föreställningar, från 2014-2016, och vann sex Tony Awards, och på West End gick spelades den 1.600 gånger, från 2012-2017, och vann sju Olivier awards. 
Båda uppsättningarna hade samma regissör, Marianne Elliot - som nyligen satte upp ANGELS IN AMERICA på National Theatre i London - och samma konstnärliga team, och i båda produktionerna var den enda kategori där dom inte vann, koreografi. I London vann TOP HAT, och i New York vann AN AMERICAN IN PARIS.
Det här dansen fick mej att tänka på den föreställningen, eftersom dansarens vindlande avstickande tankar och plötsliga impulser också gestaltades fysiskt, i en stil som ibland - för mej, som inte kan mycket om sånt här - liknade breakdance. Styrde det mentala det fysiska, eller var det tvärt om?
Men mest av allt fick det mej att tänka på något av Gertrude Stein, du vet, upprepningarna, som till exempel i den där dikten om Picasso:
            If I told him would he like it. Would he like it if I told him.             
      Would he like it would Napoleon would Napoleon would would he like it.
            If Napoleon if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him would he like it would he like it if I told him.
            Now.
            Not now.
            And now.
            Now.
            Exactly as as kings.
            Feeling full for it.
            Exactitude as kings.
            So to beseech you as full as for it.
            Exactly or as kings.


THE BODY OF DEEPENING INQUIRY
Koreograf: Lea Ved
Dansare: Lea Ved
Musik: Ave Maria av Franz Schubert
Kostym: Lea Ved

Det här var ett väldigt vackert solo, mycket tack var musiken, som förhöjde verket. För mej handlade det om födelse och död, om fostret som tumlade runt i ett ingenting, utan upp, utan ner, för att sedan födas, upptäcka kroppens fysiska möjligheter - utan att intellektuellt analysera, mer som ett djur upptäcker vad dess kropp kan utföra - för att sedan dö. Jag har ingen aning om det är detta som är intentionen, men det är det som är det fina med konst: ingen kan säga att jag har fel. 

VARNING FÖR KAJ
Koreograf: Devon Carbone
Dansare: Pascal Jansson och Devon Carbone
Musik: Amber Decay av Kangding Ray
Text: Devon Carbone
Kostym: Devon Carbone

Det här kom som en befriande bagatell, och vad som gjorde den intressant var att det fanns en slags komisk, livsbejakande bas.
Grundkänslan var lite den där som finns på vissa skolspex, där man kärleksfullt förlöjligar lärare.

En ensam dansare kommer in och ställer sej på scenen, en ganska påfrestande, dunkande, hård, industriell och pulserande musik börjar. Och han rör sej inte. Och rör sej inte.
”Oj,” säger jag högt, för jag inser att det kommer att vara ett sånt där nummer, pretentiöst och självhävdande, som när Cullbergbaletten för några somrar sen spelade instrument, eller som hon som istället för att dansa lekte radiopratare. 
Givetvis har jag fel:
”Stop, stop, stop…” ropar nån från bak i publiken, och för en sekund tänker jag att det är en överförfriskad åskådare som har fått noga av dom här dumheterna. Musiken tysnar. Dansaren, som stått still, står still. 
”You’ve lost it!” skriker rösten, ”You’ve lost everything we talked about!!!”
Och då fattar vi, och så skrattar vi: det är en del av numret. Röstens ägare kommer stampande ner till scenkanten, han spelar, och är, styckets regissör. Upprepade gånger ber han dansaren att fokusera, tänka, dansaren ställer sej stilla, och så börjar musiken, bara för att snart bli avbruten av en arg koreograf. Det är mycket roligt, och en liten känga åt det pretentiösa, konstnärliga, finkulturella koreograferandet sett ur dansarens perspektiv. Någon egentlig dans blir det inte, och jag är lättad, för jag tror inte att något kunde vara likna det som vi fantiserar om att ”koreografen” och ”dansaren” har arbetat på.

WOUNDS OF THE CENTURIES
Koreograf: Arsen Mehrabyan
Dansare: AdiLiJang Abdureheman och Vahe Matirosyan 
Musik: Kars 1 & 2 av Tigran Hamasyan
Kostym: Arsen Mehrabyan

”Det här var liksom bara… dans,” viskade jag till Patti-Li när den här dansen var över. Han nickade, för han förstod att jag menade. Det vi sett var vackert, ibland mycket vackert - en av dansarna var en sån där överjordisk Armanimusklig man - men det blir aldrig mer än rörelse, för mej. De två männen dansar med bara överkroppar och vida, svarta haremsbyxor, och rent estetiskt är det mycket tilltalande, men kanske ligger just det här numret lite illa till i ordningen, för jag saknar en känsla, en passion, en kontakt, en anledning. 

JONES
Koreograf: Johnny McMillan
Dansare: Lea Ved, Danielle Rosengren, Amanda Lana och Samuele Ninci
Musik: It never entered my mind av Miles Davies Quintet
Kostym: Johnny McMillan

Det var något förtrollande över den här dansen. Jag skulle säga att den var ironiskt, om det inte var så att ironi har något kallt, avståndstagande över sej. Du vet hur man kan vara sjukligt deprimerad? Visst måste det väl finnas en motsatt tillstånd? Hur är man permanent odeprimerad? Oföränderlig euforisk? Medicinerad?
Dansarna känns som om dom är förälskade, men fångade, frysta i nån av de där stunderna, nån av sekunderna när man slutat tänka på den älskade, och bara går omkring och är lycklig. De häller ut champagne, de äter blommorna ur blombuketter, men det kvittar lite vad dom gör, det här hur dom gör det. 
Den fick mej att tänka på Paraplyerna i Cherbourg, både filmen och uppsättningen, på hur fåniga förälskade är. 
Jag bär med mej minnet av den kvinnliga dansaren som blir lyft och buren på raka armar över scenen, och hennes förtjusta små utrop, när det svänger och snurrar, som ett barns, när det får flyga i någon vuxens armar. Jag minns också den manliga dansaren som lyckligt springer runt, runt, med öppna armar, som för att omfamna någon, men det är som om han glömt bort att det borde vara någon annan där. Han är bara så väldigt, väldigt lycklig. 
Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?


DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.



onsdag 30 augusti 2017

Idag ser jag fram emot -


- att se genrepet av ENSAM av Alfhild Agrell på Dramaten. Dramatikern föddes 1849 och dog 1923, och under en period av sitt liv var hon mer framgångsrik än Strindberg, med sex pjäser uppsatta på Dramaten under 1881-1886, vilket kan jämföras med Strindberg, som bara fick ett verk uppfört. 

Med tiden blev hon impopulär och bortglömd, och det ska bli intressant att se om hennes författarskap är värt ett avdammande. 

Jag har sett flera uppsättningar av regissören, Jenny Andreasson; CHERI, DE OSKYLDIGA och JOHANNA, och jag förväntar mej en ganska hårt scenografistyrd uppsättning. 

Du vet väl -

- att du på Dramawebben kan läsa svensk upphovsrättsligt fri dramatik?



Från deras hemsida: 
Dramawebben är en digital resurs som vänder sig till forsknings- och utbildningsvärlden, teatrar och en intresserad allmänhet. På webbplatsen finns en katalog över svensk upphovsrättsligt fri dramatik från 1600-talet fram till modern tid. För närvarande omfattar katalogen ca 500 pjäser i olika fulltextversioner. Under den kommande treårsperioden (2012-2014), som finansieras av Vetenskapsrådet, kommer en infrastruktur att byggas upp och en ny textversion, eDrama att publiceras som möjliggör sökningar i dramatexterna.

tisdag 29 augusti 2017

Du har väl inte missat att -


- Club Corner of the Sky, openmikeklubben med musikaltema, har flyttat från Soppteaterscenen till Scalateatern? Nu på söndag den 3 September, klockan 17:00, har dom premiär på teaterns källarscen.

Från Scalateaterns hemsida

En på tok för lång vår av uppehåll ska då äntligen få komma till ända. På söndagen 3 september (och varje månad under hösten 2017) kommer vi kunna få träffas igen och förkovra oss i ämnet (och livsvalet) musikal!
Evenemanget är en öppen scen för dig som vill framföra musikalsånger. Kom som publik och lyssna, nivån på kvällarna brukar vara hög! Vill du framföra en sång själv så blir du ackompanjerad av husets professionella pianist kvällen till ära!
Det finns också stor chans till andra upptåg, roligheter och allvarsamma lekar i musikalens tecken denna afton. Vi tillåter oss att vara nördiga och inkluderande på en gång!
Medtag noter och ett glatt humör.
Dörrarna öppnar kring 17:00. Anmälan sker på plats och biljett löses i dörren.
Vid pianot: Mathias Lundqvist
Kvällens konferencier: Johan Mörk

#clubcornerofthesky #scalateatern #musikal #stockholm

fredag 25 augusti 2017

DANSK DANSETEATER, Parkteatern i Vitabergsparken, föreställning 49, 17/8 2017.


Koreografi: Mathias Reumert, Stephen Shopshire, Tim Rushton, Marcos Morau, Kostym: Kenth Fredin, Stephen Shropshire, Charlotte Østergaard, Dansare: Luca Marazia, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Fabio Liberti, Emily Nicolaou, Jessica Lyall, Csongor Szarbó, Lucia Pasquini, Joe George, Lukas Hartvig-Møller, Hollie Tuxford

”Ska vi, eller ska vi inte?” frågade jag. 
”Mmm…” knarrade min kompis Skäggige Skalman, vilket ungefär betydde jag hör vad du säger, men i nuvarande läge har jag inget svar att ge dej.
Det var en av dom där sista, svettiga sommardagarna. Solen stod fortfarande högt, men banan hade börjat plana ut. Eftermiddagen närmade sej. Hösten stod och smög i skuggorna. Men det var ännu inte för kallt för ett bad; tvärtom var det ganska uppiggande.
”Om vi ska gå, så måste vi sticka om typ en timme - ”
”Vad är klockan då?” undrade Skäggige Skalman, vars inre tidsmätare alltid hade haltat. Folk som du och jag har någorlunda kolla på vad klockan är utan att behöva ta fram telefonen; vi känner av tidens gång, och i värsta fall vi kan liksom resonera oss fram till att det måste vara en bra bit efter lunch, eftersom vi börjat bli lite småhungriga, men för honom är det hela tiden som om han precis har vaknat. Han är aldrig riktigt säker på var han är, och när han är. Du vet dom där som har fått ett virus på balansnerven, och inte känner vad som är upp och ner? Han är precis sån, men kronologiskt. Och också: lite geografiskt. 
Men det är en annan historia.
”Då är klockan fem,” svarade jag.
”Okej.”
”Och om vi inte ska gå, så kan vi ligga kvar lite längre. Men inte mycket längre, för i vilket fall som helst måste vi hem, byta om, och du måste hämta bilen.”
Vi låg på flytbryggan nere vid Liljeholmskajen, på en av dom där bra platserna längst ut, där man bara kunde resa sej och dyrka rakt i, utan att behöva leta sej fram till kanten, och vad vi övervägde var om vi skulle gå och se Dansk Danseteater i Vitabergsparken, eller helt enkelt bara åka till Ikea. Några dagar tidigare hade jag lyckats sparka sönder min hallspegel när jag försökte stå på händer - fråga inte - och nu var jag lite i behov av en ny, inte för att jag speglade mej innan jag gick hemifrån, utan för att jag vant mej vid att den hängde där, och nu sken väggen tom, och hallen kändes plötsligt mycket mindre. 

Man märker att hösten närmar när dagen helt plötsligt bara är över. På sommaren är det som om jorden snurrar i slow motion, och det verkar som om det aldrig blir riktigt mörkt, som om det aldrig tar slut, men någon gång i Augusti är det som om ljuset förlorat kampen. Dagarna tar slut lika snabbt som man släcker en lampa, och kvällarna är inte längre charmigt långa och ljusa.
Och vi bestämde oss - eller, jag bestämde oss - för att vi skulle åka till Vitabergsparken och se dansföreställningen. Min hallvägg fick vänta på sin spegel. 

Skäggige Skalman kom först, för han körde moppe. Själv tog jag lite längre tid på mej, eftersom jag cyklade, och när jag kom fram hade han lyckats fixa platser åt oss nästan längst fram, precis bakom den bänk som klart och tydligt var uppmärkt för rullstolar. 
Reguljär teaterpublik vet för det mesta hur man uppför sej. Men det är lite annorlunda med en del parkteaterpublik. Eller kanske är det bara så att eftersom man inte har bestämda platser, och det är inte riktigt framgår hur många som ska få plats på en bänk, så medför det en del asocialt beteende.
”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?

Jag har börjat fundera mer och mer på det här med att vara medborgare i ett land - i mitt fall i att vara svensk - och jag tänker att det har mycket att göra med ansvar. Ingen verkar tycka att dom har några skyldigheter. Det handlar bara om rättigheter. Man ska ha rätt att göra det, det, och det, men man verkar inte tro att man måste komma med någon slag motprestation. Man anser sej ha rätt till någorlunda fri sjukvård, men anser sej inte vara skyldig att inte cykla eller gå mot rött. Man anser sej ha rätt att gå på parkteater, men man tycker sej personligen inte vara tvungen att respektera vad vanligt folkhyfs forordar: att man inte sätter sej på en plats som är uppmärkt för funktionshindrade. Den ska gapa tom, som en inbjudan, för att visa att vi som folk respekterar dom av oss som har särskilda behov.
Men karma, som dom säger, är en bitch: vad den fekala kräkningen framför mej inte hade fattat, var att anledningen till att dom märkt upp just dom platserna var inte för att personer som satt i rullstol skulle sitta där - dom satt ju redan i rullstol - utan för att rullstolarna, som stod framför, skulle kunna skymma sikten, om man var dum nog att sätta sej där.
Dessa platser var uppmärkta av hänsyn, så att ingen skulle sätta sej här och sen upptäcka att man satt bakom en vägg av rullstolsryggar. 
Det var ett rent nöje att sitta där och se avskrapet framför vrida sej hit och dit, flytta sej fram och tillbaka på bänken och försöka se något genom luckorna mellan rullstolarna.
Han vände sej bakåt för att se om det fanns någon plats på vår bänk, och när våra blickar möttes log jag mot honom. Men den här gången var det inget trevligt leende.

Det var ganska länge sen jag var på en dansföreställning. För något år sen var Dansens Hus ett av det ställen jag besökte ganska ofta, men nu för tiden vet jag inte alls vad som händer där. 
Om jag skulle likna den här föreställningen vid ett halsband, där varje nummer var pärlor på en tråd, skulle jag först beskriva det som tre kulor som alla handlade om ganska påklädda män som lyfte en ganska avklädd kvinna, och en kvinna som lät sej lyftas av en man, eller i ett fall: av två män. Sen, däremellan, jämnt utspridda, var två lite udda verk som byggde på ljud: ett verk med en man och två maracas, ett annat med en man i kostym bakom ett slags skrivbord som skapade ljud på bordsytan, medan andra kostymmän dansade omkring honom med tidningar.

Men när minnet har fått sortera är det två andra verk som står ut: det ena är SOLO FÖR MILOU, specialskapat för en av Danseteaterns dansare, som är höggravid, men som ändå ville följa med till Stockhom, och eftersom hon inte kunde ingå i någon av de andra danserna, fick hon en egen: ett urgulligt, charmigt nummer: Klädd i hudfärgade, vida byxor, och ett hudfärgat linne, tillsammans med resten av dansarna, i hudfärgade suspensoarer eller hudfärgade trosor och behå, framför dom en dans som för mej handlade om möjligheter: dansarna formar en slags mänsklig tusenfoting, men upprätt, eller om du tänker den en slags väldigt intim kö: de följer liksom på varandra i rörelserna, med en liten fördröjning. Jag tolkar det hela som som alla alternativ, alla människor som just det här barnet skulle kunna bli. Mot slutet, undan för undan, försvinner dansarna, tills det bara är den gravida kvinnan kvar på scenen, och bara den verkliga bebisen, som inte är en dröm eller en fantasi eller en önskan, utan något riktigt, eget, i hennes stora, runda mage.

Det andra verket som står ut är något helt annat: i VALS är dansarna klädda i svarta paljett-trikåer, i original även med huvud och ansikte täckta, men i det här lilla utdraget får vi se deras ansikten, vilket för mej tillför mycket. Jag föredrar att se dansares ansikten, och det verkar som om dom tar tillfället att förmedla en hel del känslor, när dom nu för en gångs skulle får visa sej.
Dansen påminner om en slags mångbenad insekt, kanske en svart, glänsande skorpion. Något farligt, fascinerande, hårt, men inte nödvändigtvis kallt. Jag tänker också på den där drillande rörelsen hos en fladdrande fjäril. Det är sexigt, skrämmande och väldigt vackert. Det får mej att tänka på hur rörelser kan definiera en art, vad det är i den fysiska förflyttningen, i användandet av senor och muskler, som skiljer en människa från en insekt.

Jag menar, puckot framför mej hade ju visat att det inte var hjärnan - i alla fall inte i vissa fall - som skiljde oss från de mindre förståndiga arterna.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.


SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 


Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html


#liljeholmskajen #flytbrygga #hallspegel #danmark #gravid

söndag 13 augusti 2017

DE TRUMPNA FRUARNA, Mälarhöjdens Friluftsteater, föreställning 48, 11/8 2017.

Av William Shakespeare, Bearbetning Fredrik Hiller, Regi: Fredrik Hiller, Medverkande: Thomas Järvheden, Alla Luks, Thèrése Andersson Lewis, Inger Nilsson, Glenn Edell / Jesper Sjöberg, Fredrik Hiller, Andreas Andersson, Philip Haglund, Johan Wennerstrand

För några veckor sen såg jag en commedia dell’arte-föreställning, ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, med Teater7, på utomhusscenen i Vinterviken, och i min blogg önskade jag efteråt att dom valt en mer modern historia, att dom varit lika utmanande i sitt ämnesval som i sitt sceniska utspel.

Gissa vem som redan har fått sin önskan uppfylld?

När jag såg affischen för den här föreställningen blev jag lite livrädd. Jag har sett två tidigare produktioner av, på och med Mälarhöjdens Friluftsteater, CHARLEYS TANT och DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLOP, och även om jag tycker att deras produktioner bara har blivit bättre och bättre, hade jag lite svårt att tro att föreställningen skulle kunna infria vad den mycket lyckade affischen lovade. Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.

Utomhusteatern ligger i ett skogsparti som sluttar ner mot Mälaren. Publiken sitter på bänkar - gudskelov med ryggstöd - i ett naturligt gradängsystem, vända mot sjön och den nedgående solen. Scenrummet är, liksom tidigare år, ett fast rum, lite som en genomskärning av en inte riktigt färdigbyggd mindre villa, där alla väggar är målade i matt flaggblått. Till vänster finns två dörrar, till höger finns det ytterligare en och genom ett fönster och en dörröppning i fondväggen kan vi till och med se båtarna som glider förbi, långt där nere på vattnet. 

Visst är det ganska förunderligt att vi inte känner till allt om Shakespeare? 1600-talet är ju inte så länge sen, och vi känner ju till ganska mycket om folk som levde hundratals, till och med tusentals år tidigare. Man tycker ju att någon i ett brev, eller i en dagboksanteckning borde ha skrivit:
Jag är lite småpackad, för jag har just kommit hem från premiären av Shakespeares nya hit: DE MUNTRA FRUARNA I WINDSOR. Den var kul, men inte lika rolig som EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, men inte heller lika blodig som TITUS ANDRONICUS…
I alla fall tror man att han skrev den här pjäsen runt 1597, när han var 33 år gammal. 

Originalet handlar om Sir John Falstaff, en påhittad karaktär som Shakespeare introducerade i HENRY IV DEL 1 och DEL 2, en fet, feg och fåfäng fyllkaja som kommer till Windsor och försöker lura av två gifta kvinnor deras makars pengar, genom att skicka identiska kärleksbrev.

Den här uppsättningen är inte alls vad man skulle kunna vänta sej av en liten, lokal privatteater. Det hade varit så lätt för dom att satsa på ett säkert kort, en strömlinjeformad, publikfriande pjäs, som inte retar någon, och istället gör man nästan tvärt om. Man slår vilt åt alla håll, men med tydliga mål. Man hetsar inte bara för att hetsa, man har något att säga, och flera gånger tror jag att dom går över gränsen för vad jag misstänker att den här publiken uppskattar, men det visar sej att dom har åskådarna med sej, till hundra procent. 

Jag brukar ha ganska svårt när man placerar klassiker i modern tid, men det är ofta för att man liksom bara går halvvägs: man sätter på skådisarna moderna kläder, stryker eller skriver om lite av den föråldrade dialogen, och hoppas på det bästa. 

Den här versionen utspelar sej 2016, och handlar om Donald Trump som kommer till Mälarhöjden för att sol-och-våra två kvinnor på deras mäns förmögenhet, att användas till sin presidentkampanj. De båda äkta männen är från Ryssland; en gift med en undergiven ryska, den andra med en självständig svenska. Det ryska paret har en son, som pappan - för att få skattelättnader - försöker gifta bort med en kvinna på skatteverket, utan att veta att sonen är förälskad i en annan man. Den svenska frun drar nytta av Trumps uppvaktning för att hämnas på sin make - som tidigare varit otrogen - genom att låtsas besvara Trumps uppvaktning. Maken i sin tur, klär ut sej till Vanheden - japp, du läste rätt, Jönssonligans Vanheden - och besöker presidentkandidaten för att försöka nästla sej in. Man avhandlar rysk homofobi, och macho-mentalitet, den amerikanska presidentens övermod och främlingfientlighet, och på något sätt lyckas dom få mej att känna mej stolt över att jag är svensk. 

Givetvis hade inte denna modiga bearbetning varit lyckad om man inte haft en regissör som kunnat iscensätta den, men den här regin är beundransvärt exakt, distinkt och säker. Gång på gång frustar jag förtjust åt inspirerade sceniska infall, där man tar ut svängarna så att refugerna ryker, och det hela är en slags masterclass i hur man både kan provocera och roa, för balansen är rakbladsvass och nästintill omöjlig. Och om man därtill lägger en hel del musikaliska inslag, så finns det ingen anledning att inte ta sej ut till Mälarhöjden.

Förutom att vara en vansinnigt rolig, fyndig och proffsig uppsättning, så är den fantastiskt modig, både vad gäller ställningstagande, bearbetning, moral och skådespeleri.
Man går bra mycket längre i sitt ställningstagande än i många ”seriösa” politiskt korrekta uppsättningar inne i stan, och man gör det på ett sätt som inte är von oben eller fyllt av ett självgratulerande publikförakt, utan det är roligt, humant och ganska ordentligt provocerande. 

Förra sommaren hade man ingen sommarteater, och jag kan inte låta bli att undra om det var det här man hade planerat att sätta upp, men av någon anledning inte fullföljt planerna. Det handlar ju trots att allt om den nu sittande presidentens valkampanj, men istället för att handlingen känns inaktuell, så blir det istället starkare, för det ger en tillbakablick till när vi trodde att det läge som idag råder i USA, och den medföljande världen, var en omöjlighet. 

Skådisarna skulle jag vilja sammanfatta som mästerligt modiga. Inte för att jag inte har några andra ord - de är, i brist på bättre ord, ganska briljanta - utan för att det är så sällan jag ser teater där skådisarnas val kräver ett dödsföraktande mod. Dom förefaller flera gånger som om dom är ute i tomma luften och stampar, lite som den där tecknade vargen som jagar en fågel utför ett ökenstup, bara uppburna av sin egen övertygelse, och inte en gång faller ett av deras skämt eller infall platt. 
Eftersom jag inte har någon teve så är årets affischnamn, mannen som spelar Donald Trump, Tomas Järvheden, mej helt obekant. Innan jag cyklade till teatern hade jag kollat upp att han var stand-up-are, och sen hade jag slutat leta. Jag trodde jag visste vad jag skulle få; en komiker som är bäst när han får improvisera, och som inte för ett ögonblick övertygar som någon annan än sej själv. Men, som när jag för första gången åkte till New York och förväntade mej att bli rånmördad, och istället förvandlades till en objektofil med en Manhattanfetish, så blev det inte alls som jag trodde. Killen kan verkligen lira, och om jag hade brytt mej om att googla lite på djupet så hade jag kunnat hitta en massa klipp på honom skönsjungande, istället för som nu, sitta där med tappad haka. 
Han lyckas också med det ganska omöjliga mästerstycket att få Trump att framstå som sexig.
Det andra affischnamnet är Inger Nilsson, i dubbelrollen som giftassugen revisor och Kicki Danielsson, vars sceniska funktion det är att springa med brev mellan de olika inblandade. Jag har inte sett henne agera sen hon som barn spelade Pippi Långstump, men det går inte många minuter innan jag helt har glömt bort vem hon brukade vara. Hennes nästan byfånigt roliga mellanhand ageras totalt utan fallskärm. Sånt kräver mod.
Terese Andersson Lewis är en sån där skådespelerska som jag brukar roa mej med att rollbesätta i fantasin. Hon har en slags integritet som gör att man ser det hela ur hennes perspektiv, står på hennes sida. Här blir hon på något sätt det sceniska navet. Det är runt henne allt snurrar, ofta för att det är hon själv som sätter fart på det. 
Jag har sett Glenn Edell på scenen förut, men aldrig såhär. Jag vet inte var han har gömt den här fallenheten för slapstick, men jag är tacksam att han plockade fram den. Som den svartsjuke hanrejen påminner hans utspel i sin tydlighet om något ur en tecknad film, och han får mej att tänka både på Donald O’Connor i Singing in the Rain, och burleskclownen Bill Irwin. Fysiskt vet jag inte någon som gör det han gör. Det är inte många som kan slå knut på sej själva. 
Alla Luks, teaterns konstnärliga ledare, har börjat utveckla en slags persona som är vansinnigt rolig därför att hon är totalt orädd, på ett nästan svagsint sätt. Hennes Melania - spoiler - går från en slags hunsad, rysk babushka-morsa till amerikas första dam i en kärlekshistoria som engagerar mer än man kanske skulle vilja. 
För vad jag tar med att den uppsättningen, förutom en ökad respekt för alla inblandade och minnet av många goda skratta, är man lyckas förvandla Donald Trump till en verklig människa. 
”Det är inte hans fel att han har blivit president,” tänker jag, när jag trampar hem genom vad jag befarar är en av de sista sommarnätterna, ”De skyldiga är dom som skapade en värld där en sån som Donald Trump kan röstas fram till president.”

Det är tur att det finns tillfällen då man får skratta.

Här är deras HEMSIDA, och här köper du BILJETTER.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.


SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”



#Lorry #yrrol #billirwin