fredag 20 oktober 2017

BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017


Av Robert Schenkkan, moderator Björn Lönner, med Jennifer Amaka Pettersson och Christian Magdu. 

Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur? 
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt. 
Vidrigt, eller hur?
Men det felar aldrig. Jag skulle kunna sparka mej själv, för det är verkligen inte ett attraktivt karaktärsdrag. Jag menar, förstå mej rätt: min åsikt är oändligt mycket mer intressant, tycker jag, jag önskar bara att jag kunna hålla inne med den. 
Jag har ju en blogg där jag kan orera hur mycket jag vill.

Som nu, på det här publiksamtalet efter readingen av Robert Schenkkans BUILDING THE WALL. Vi har tagit en kort paus efter själva läsningen, och när vi kommer tillbaka in i salongen frågar moderatorn Björn Lönner om vi har några tankar. 
Många tar detta som en sån där uppgift man fick i skolan, när man skulle redovisa en bok man läst, och man räcker upp handen och börjar förklara handlingen. Andra känner att dom vill berömma skådisarnas engelska, eller berätta om tidningsreportage dom läst, eller säga att dom av någon vag anledning gillade pjäsen, eller hur den skulle kunna bli bättre, som om det vore möjligt att skriva om hela dramat.
Jag, å andra sidan, börjar prata om hemtjänsten, om vanvård av äldre, om ekonomiska incitament, för det var det jag hade suttit och tänkt på, och när jag vänder mej omkring för att se om någon tänkt på samma sak, eller om någon tyckt mina tankar varit intressanta, möts jag av oförstående blickar. 
Och jag förstår dom.

Om jag ska vara ärlig så föredrar jag i många fall en reading framför en fullskalig produktion. Jag säger inte i alla fall, bara i många. När folk samlas i ett rum för att läsa och lyssna på en text så blir själva berättelsen tydligare. Ingen pretentiös regissör har klampat in och tagit plats, pressad att göra en genial tolkning, övertygad om att det är han eller hon som är produktionens verkliga autheur. Inga skådisar breder ut sej, tar plats långt utöver själva berättelsen, ingen scenograf, ljusdesigner eller kostymör kräver fokus. 
Verket, dramat, står i centrum. 

Detta är en slags science-fictionshistoria som utspelar sej om några år. En slags dystopi som tar avstamp i verkligheten, men som äger rum i en påhittad framtid, i en tid när Donald Trump sitter riksrättsanklagad i Palm Beach. En bit in i hans presidentperiod inträffade ett terrordåd vid Times Square, och det deklarerades undantagstillstånd i landet, vilket möjliggjorde för regimen att börjar rada upp folk som ansågs vara illegala invandrare. I väntan på utvisning sätts dom i läger, men det visar sej att deras hemländer inte vill ta emot dom. Vad ska man göra med alla dessa människor?

Det handlar om en vit man som blir förhörd av en svart kvinnlig student i ett rum i ett fängelse. Han sitter isolerad, och vi förstår att han är anklagad för något hemskt. Han berättar att han varit chef för ett av dessa dödsläger, och vi får följa hans berättelse från soldat till lägerchef, från idealist till… vad? Det är lite oklart i slutändan vad man vill säga: är han en förövare eller ett offer?

Det är en bra reading, men pjäsen i sej är ingen riktig pärla. Den hade behövts slipas mer, stötas och nötas ner, mer. Kvinnans roll i det hela är väldigt ointressant, då hennes primära funktion i verket är att ställa frågor, som en slags ställföreträdare för publiken. Hon har ingen linje, ingen utveckling, ingen egen personlighet utöver det vi ser: att hon är en kvinna, och att hon är svart. Jag upplever det som om hon på något sätt utnyttjas; hon är där som representant för sitt kön och sin hudfärg, hon själv är ointressant. 
Det hade varit mycket mer intressant om deras roller varit ombytta: om en svart kvinna suttit anklagad för maktmissbruk, och en vit manlig student intervjuade henne. 
Och om man nu vill sätta henne i diametral motsats till honom; varför inte göra henne till latina? Det är inte hudfärg, utan etnicitet som avhandlas. 
När jag sitter och lyssnar funderar jag på om det inte hade varit intressantare om pjäsen varit en monolog där den anklagade hade försökt förklara sej för publiken, eller om kvinnans roll kanske inte blivit intressantare om hon varit tyst. 
Det är alltid mycket intressantare, på scenen, när någon svarar på frågor som inte ställts.
Jag satt förgäves och väntade på att hon skulle ges någon slags knorr: att hon skulle visa sej vara en av som som suttit i lägret, eller att hon hade varit en av dom som jobbade i gaskamrarna, att hon var utsänd för att tysta honom, döda honom, jag lekte till och med tanken att hon bara fanns i mannens fantasi, att hon var någon han hittat på, i sin fantasi, i isoleringen, någon han kände som ung, eller att det skulle visa sej att hon hette Angela La Muerte, dödsängeln.

Mannens roll blir också lite luddig, eftersom han blir något av en syndabock: han står anklagad, men ordern kom uppifrån, från de folkvalda, och mannen som gett honom ordern begick självmord vid avslöjandet. Är han ensam skyldig bara för att allt kan med fördel alltid skyllas på den vite, straighte, medelålders mannen? 

Jag gillade inte heller premissen att det skulle behövas ytterligare en terrorattack för att det ska gå som det gör. Hade det inte varit intressantare om man använde sej av verkligheten, av en regim som försöker utvisa invandrare, och vad som skulle kunna hända?

Den intressant hållbara idén, tycker jag, är om, och hur, någon som du och jag långsamt kan monsterfieras. 
Är vi inte på något sätt alla potentiellt skyldiga?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK  på SMU, BASE23

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 

Denna hybrid är den optimala musikalartisten.


MIO MIN MIO på Stockholms Stadsteater:

"Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande."


UTVANDRARNA,  på Göteborgs Stadsteater: 

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar