Manus Nicholas Olsson, Regi Johan Huldt, Scenografi och kostym Caroline Romare, Kompositör och musikalisk ledning Carin Blom, Med Andreas Liljeholm, Nicholas Olsson, Kapellmästare Carin Blom
Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för.
Ganska ofta kan jag känna att regissörer är så måna om att sätta sin stämpel på ett uppsättning att formen blir viktigare än fabeln, det vill säga hur det sägs blir viktigare än vad som sägs.
Det är få gånger jag upplever det som om regissören har en verklig vördnad för verket; alltför ofta är det är som om han eller hon vore ett mellanbarn: född efter den förstfödde, dramatikern, men innan minstingarna, skådespelarna, rädd att inte synas, tvingad att utmärka sej, och van att tänka bara på sej själv, för ingen annan gör det.
Så är det inte här. Men med det vill jag inte säga att det bara är fabel: nej, formen är väldigt stark, men inte till belastning för dramat. De kompletterar varandra, på olika plan.
Formen är en vansinnigt charmig, skämtsam, skör och hjärtskärande föreställning om slags kringresande teatergrupp, några gycklare, som kommit till oss för en stund, för att underhålla, förströ och fördriva en liten bit av vår tid. Det är två män och en kvinna. Männen är en slags vagabonder, i baskrar, bruna sammetskostymer, och blankpolerade, slitna, bruna knytskor. De kommer med resväskor och en stor skärm, och ur väskorna plockar de upp enklare kostymer och rekvisita, och skärmen blir en slags enklare backdrop, en fond, något att gömma sej bakom, och något att göra entre från.
Kvinnan, eteriskt klädd i en vit byxdress, en tunn, benvit bolero och en huvudbonad som inte är så mycket en hatt som en slags skulptur, är musiker, och spelar bland annat glasharpa, mandolin och dragspel. Hon blir både inspirationen och döden, det skrämmande och det vackra.
Jag har sökt information, men jag hittar ingenstans uppgifter som skulle kunna bekräfta att de är en redan existerande teatergrupp, men jag tycker att formen är så stark att de borde överväga en framtid med andra projekt, pjäser, sångcykler, djupdykningar i författare eller poeter; det finns en djup källa att ösa ur.
Fabeln handlar om Evert Taube, som i pjäsens absoluta nu befinner sej bakom scenen på Gröna Lund, drabbad av scenskräck, påpassad och påtryckt av tivolits artistchef Ove flyr han in i sina fantasier, och sina minnen. Men det är inte så mycket vad det handlar om, utan hur det handlar, för här är en magnifik estetik i görningen: man förstår att man inte kan berätta allt, och det som berättas har en slags lekfull anslag av associativt berättande, nu och då är samtidigt, när och fjärran är båda här, som i en slags dröm.
Detta är en sån där underbar uppsättning där jag inte kan ligga snäppet före och undra hur man ska ta sej till slutet, hur man ska knyta ihop påsen, för detta är inte den typen av berättelse.
Vad jag tar med mej från föreställningen är intrycket av något förtrollat, eteriskt, nästan lite spöklikt, och insikten att jag vet alldeles för lite om Evert Taube.
Jag lämnade teatern avsevärt piggare, inspirerad och energiserad, lite som om mitt sinne varit på semester.
Biljetter hittar du HÄR.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017
Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan;
Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur?
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt.
Vidrigt, eller hur?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/building-wall-av-robert-schenkkan.html
MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK på SMU, BASE23:
Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång.
Denna hybrid är den optimala musikalartisten.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/masterclass-stephen-sondheim-med-niklas.html
MIO MIN MIO på Stockholms Stadsteater:
"Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/10/mio-min-mio-stockholms-stadsteater.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar