tisdag 27 februari 2018

EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, Apollo Theatre, föreställning 74, 29/11, 2018


Av DAN GILLESPIE SELLS och TOM MACRAE. JONATHAN BUTTERELL: regi, ANNA FLEISCHLE: scenografi och kostymdesign, KATE PRINCE: koreografi, THEO JAMIESON: musikaliskt ansvarig, LUCY CARTER: Ljusdesign, PAUL GROOTHUIS: Ljuddesign, LUKE HALLS: Videodesigner, med JOHN MCCREA, JOSIE WALKER, MINA ANWAR, TAMSIN CARROLL, LUCIE SHORTHOUSE, PHIL NICHOL, ALEX ANSTEY, JAMES GILLAN, DANIEL JACOB, KEN CHRISTIANSEN, LUKE BAKER, COURTNEY BOWMAN, JORDAN CUNNINGHAM, DANIEL DAVIDS, RYAN HUGHES, HARRIET PAYNE, SHIV RABHERU, LAURAN RAE, KIRSTIE SKIVINGTON, LUKE BAYER, MARYVN CHARLES, CHERELLE JAY, REBECCA MCKINNIS, CHLOE POLE

Kvällen innan hade varit lite av ett misslyckande. En av anledningarna till att vi valt just den här veckan att resa till London, var att man ovanpå Drayton Arms, en pub i Earls Court, ganska långt från våra vanliga vägar i West End, satte upp Adam Gwons musikal från 2008, ORDINARY DAYS, och man spelade bara några få dagar. 
Vi hade sett en underbar uppsättning på Shakespeares Globe tidigare på dagen, ROMANTICS ANONYMOUS, och trots att det var en bra bit att gå, hade vi räknat ut att vi skulle ha gott om tid att promenera från Southwark, på andra sidan Themsen, till Kensington, en promenad på sju kilometer som beräknades ta en och en halv timme. 
När man är sjuk så är man sjuk, och kan man inte sjunga så kan man inte sjunga. Stora produktioner, såna på West End och Broadway, har har alltid swings, covers eller stand-bys, folk som är redo att hoppa in, men en sån här liten produktion, som den vi ska se, som bara har fyra roller - framförd av en fri grupp, har inte den lyxen. 
Vad vi inte visste, när vi traskade genom London, var att man hade mailat oss att föreställningen var inställd, men eftersom vi var på semester var det ingen av oss som ens kom på tanken att kolla våra e-mail. Jag hade en impuls att säga något om att vi skulle se teaterföreställningen när vi kom fram till puben och beställde mat, men det kändes liksom fånigt att nämna något sådant för en servitör. Hade vi kollat mail, och hade jag litat lite mer på mina impulser, hade vi antingen inte gått den långa vägen ut hit, eller också stundat i att käka och hoppat in i en taxi så fort vi kom hit, och hade kanske kunnat pricka in en annan show.
Nu var det först efter maten, när vi betalade och jag nämnde att vi skulle se föreställningen, som vi fick veta att den var inställd, och då var det för sent att göra någonting.

Den här dagen, till skillnad från de två föregående dagarna, när vi hade behövt ta oss till Southwark och Hyde Park, hade vi inte så långt att gå för matiné. Apollo Theatre är en av fyra teatrar som ligger i rad på Shaftsbury Avenue, och vi har varit där tidigare, för något år sen, och sett PETER PAN GOES WRONG.
English Veggie Breakfast at Life Food Cafe.
Idag kunde vi ta det lugnt. Vi käkar för ovanlighetens skull inte frukost på Pret a Manger, utan hittar Life Food Cafe, ett lite fik på Newman Street 49, i Fitzrovia, inte långt från hotellet. Jag beställer en English Veggie Breakfast, och får vita bönor i tomatsås, vegetarisk korv, stekta champinjoner, rostat bröd, ägg och kaffe. 
Jag vet inte vad det heter egentligen, eller om det ens har ett namn, men jag brukar kalla det att platser ekar, när jag befinner mej någonstans och det stället påminner mej om en annan plats, någon annanstans. Restaurangen där vi sitter ligger i hörnet av Mortimer Street, en gata som på något sätt påminner mej om 9:e gatan i Hells Kitchen på Manhattan. Jag vet inte varför. Kanske är det de små restaurangerna och caféerna, känslan att man är på en oturistig bakgata. 
På kvällen ska vi se Mel Brooksmusikalen YOUNG FRANKENSTEIN, och eftersom vi har gått om tid går vi ner till Charing Cross Road och Garrick Theatre, och hämtar ut våra biljetter. 
Dipsåserna var den stora stjärnan.
Vi är inte hungriga, men på vägen till Shaftesbury Avenue och  Apollo Theater går vi förbi något som heter HIPCHIPS, på den gamla böggatan Old Compton Street i Soho. En hel restaurang bara för Chips! Vi går in. 
Det är en ganska stor lokal, för något så nischat som chips. Vi beställer en varsin kartong chips, och två dipsåser var. Patti-Li väljer Katsu Curry-dip och Smokey Cheese Fondue-dip, och jag testar Jalapenjo, Lime & Corander- och Cheescake-dip. Det känns lyxigt, onödigt och är överraskande nog väldigt gott. 

Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan.

Vad jag tycker är kul med ett verk som bygger på ett annat verk, är att se vilka förändringar man har gjort i bearbetningen, kontra originalet. Dokumentären håller sej mest hemma hos Jamie och hans mamma, vi får aldrig träffa hans pappa, eller någon representant för skolan. För att det ska bli underhållande teve har man också låtit Jamie träffa en dragartist i en närliggande, större stad, som låter honom repa in en rutin, och sen bussar man dit hans klasskamrater och vänner för att se hans nummer på scenen.

I bearbetningen, är det några dramaturgiska val jag tycker är speciellt intressanta: dels Jamies och hans pappas relation, dels hans muslimska väninna Pritti, och hennes relation med sin pappa. 
I musikalen bor Jamies pappa med en ny familj, och han träffar honom inte ofta, men han får alltid kort och presenter av honom, så han känner att han har hans stöd och kärlek, även om dom inte ses. Till och med när han för första gången uppträder som drag queen, skickar hans pappa honom en klänning och blommor. Men det avslöjas, i föreställningens mest dramaturgiskt intressanta scen, när Jamie söker upp honom för att tacka för presenterna, att han inte vet något om presenterna, att han inte vill ha något med Jamie att göra, och att han tycker att han är motbjudande. Situationen, och relationen är mycket sceniskt intressanta, och det är synd att pappan inte fått någon sång, för det hade varit intressant om man hade vågat gå in på vad han baserar sina åsikter. Men tyvärr är detta en ganska ensidig och naiv historia, ämnad i huvudsak för tonåringar, så kanske man upplevde att det skulle förvirra. 
Det hade varit väldigt intressant att se vad mer begåvade personer hade gjort med den laddade scenen när en son kommer för att tacka sin far och inser att det inte finns något att tacka för. Jag menar, låter det inte som om en sång, Thanks for Everything/Thanks for Nothing, i princip nästan borde skriva sej själv?
I dokumentären är hans tjejkompis en vanlig, vit tjej, men föreställningen har man gjort det intressanta valet att göra henne till en muslimsk tjej i slöja, vilket ger en musikal om rätten att klä sej som man vill, en intressant synvinkel.

Vad jag också tycker om, är att man låter antagonisten, läraren som inte låter Jamie gå på festen i drag, spelas av en kvinna. Det hade varit väldigt enkelt att ta till en kliché och låta det vara den manlige, homofobe rektorn på skolan vara skitstöveln. Men kanske det är annorlunda i ett land som Storbritannien, där man är inne på sin andra kvinnliga premiärminister, och har haft en drottning på tronen i över 65 år.

Den här föreställningen gick från överraskande intressant till kapabel och lite ordinär, vilket för mej speglades tydligt i scenografin: öppningsrummet utspelar sej i ett stiliserat klassrum, där eleverna skjuter runt skolbänkarna i olika formationer i något som nästan påminner om något ut musikalen MATILDA THE MUSICAL, men ganska snart går man över i en budgetvariant av ganska fantasilös realism: man rullar in sovrum och kök, butiker och sminkloger, och det enkla, förhöjda minimalistiska jag gillade med öppningen, verkar nästan komma från en annan föreställning. 

Vad jag också har svårt för, är premissen: en ung man vill gå på skolavslutning i drag. Det känns som en väldigt tunn tråd att bygga en musikal på. I alla fall den här sortens köksbänksrealistiska musikal, speciellt som vad han har att överkomma är inte så mycket: han har redan kommit ut för sin mamma, sina vänner, och på sin skola. Det är inte hans sexualitet som är problemet, det är bara hans lärarinna som står i vägen för hans mål, eftersom hon inte tillåter att en man kommer på slutfesten i kvinnokläder. 
Kanske för att skapa någon slags dramaturgiskt konflikt har Jamie ännu inte kommit ut som drag queen på sin skola. Hans mamma och hans vänner vet om det, och det känns lite långsökt att en skola som mer eller mindre accepterar att en ung man är homosexuell skulle ha stora problem med att förstå att han vill klä sej i klänning. Är det inte det många inskränkta personer förutsätter; att homosexuella män egentligen vill vara kvinnor?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London: 


"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."


CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."



Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)