onsdag 25 november 2015

URINETOWN, på Teater Pero, föreställning 135 11/11 2015

Musik Mark Hollmann, text Mark Hollmann och Greg Kotis, manus Greg KotisProducent/ Regissör: Robin Karlsson, Koreograf: Josefine Rosman, foto/ Affisch/ Hemsida: Daniela Baettig, På scen: Daniel Tufvander, Samuel Linderström, Cilla Silvia, Einar-Hugo Strömberg, Margareta Hallqvist, Rebecca Riggo, Arvid Von Heland, Emelia Sallhag, Johan Sömnes, Sofia Börjesson, Victor Haskel, Maria Dahlin, Maja Stopp, Helena Sundman, Beatrice Stefansdotter, Elin Heppling, Musiker John Bjurström, Maja ?, Jessica Björnmark  Joel ?, Koreograf: Josefine Rosman, ljud/ljus Henric Carlsson. 

There's a fine, fine line between a lover and a friend;
There's a fine, fine line between reality and pretend;
And you never know 'til you reach the top if it was worth the uphill climb.

There's a fine, fine line between love
And a waste of time.

There's a fine, fine line between a fairy tale and a lie;
And there's a fine, fine line between "You're wonderful" and "Goodbye."
I guess if someone doesn't love you back it isn't such a crime,
But there's a fine, fine line between love
And a waste of your time.

THERE’S A FINE, FINE LINE
ur AVENUE Q
av Robert Lopez Jeff Marx


Det händer häftiga saker inom amatörteatern vad gäller musikaler. För några år sedan kunde man nästan inte hitta några uppsättningar, någonstans, och nu verkar det som om dom skjuter upp lite här och var. Och till skillnad från ren amatörteater, där praktiskt taget vem som helst kan ställa sej på scenen, är kraven här lite högre: man måste kunna sjunga, och på så sätt höjer man automatisk kraven på vem som kan kliva upp på tiljorna. När man - som jag - har sett några produktioner, märker man också att det i många fall är samma skådespelare som rör sej i den här världen, och dyker upp i produktion efter produktion. 
Och gudskelov är det inte WEST SIDE STORY, CABARET eller LA CAGE AUX FOLLES man sätter upp, det överlämnar man till landets kanske lite mer fantasilösa institutioner, utan här finns ett genuint intresse, och jag upplever det som om man verkligen letar noggrannt och med urskillning när man väljer vad man ska sätta ut. 
Jag ser redan nu fram emot PRINSESSAN PÅ ÄRTEN med Poff!, även om jag tycker att den originaltiteln, ONCE UPON A MATTRESS, hade kunnat översättas bättre, om så bara för att visa att det inte är rena rama H. C. Andersen för småbarn, dom sätter upp. 
En annan musikal som vi nog aldrig får se på en större teater, är URINETOWN, en musikal som var nominerad till tio Tony awards 2002, och vann tre; bästa regi, bästa manus, och bästa originalmusik, och jag tror i ärligheten namn att man hade tur, för de enda konkurrenterna det året var THOROUGHLY MODERN MILLIE och MAMMA MIA. Man hade haft premiär den 20:e September, 2001, en period när producenter inte direkt skyndade till New York för att investera i uppsättningar på Broadway.

Nu gästar man Teater Pero med sex utsålda föreställningar, och jag och min kompis Patti-Li Leuk har lyckats får biljetter till en av dom. Den näst sista. 
Tidigare på dagen hade jag varit och skrivit om CLYBOURNE PARK på Teater Playhouse, för att sen skynda in till Soppteatern för att se KREUTZERSONATEN,  och sen cyklat hem för att börja skriva om LA CAGE AUX FOLLES på Uppsala Stasteater, för att sen återigen cykla in till stan för att lyxa till det med en vegetarisk lasange på Organic Green, på Rehnsgatan 24, innan det var dags att möta Patti-Li utanför teatern. 

Det är inte så många musikalnördar här. Inte så många jag känner igen, i alla fall. Jag antar att dom redan har varit här, eller väntar till sista föreställningen, som är i morgon. Jag ser några yrkesverksamma musikalartister, och medelåldern på oss som trängs i foajén är låg. Vänner och kompisar till den unga ensemblen. Några föräldrar, eller kanske mor- eller farföräldrar, förresten. 
En ironi, i en föreställning som handlar om att urinerandet är begränsat, är att toalettsituationen på teatern är lite ansträngd. Kön till damernas är lång, och när jag står inne på killarnas och tvättar händerna kommer två hoppfulla tjejer in, men backar lite småförskräckta ut när dom upptäcker killen vid urinoaren. 

Musikalen handlar om en värld där regnet har slutat falla, och vattnet tagit slut, vilket har medfört att människor inte får urinera var dom vill, utan måste gå till speciella offentliga inrättningar. Och genom en slags förvirrad logik så måste människor, istället för att tjäna pengar på att kissa, betala för att få gå på toaletten, och dom som inte inrättar sej, blir skickade till Urinetown, en plats varifrån ingen återvänder. Den manliga huvudrollen sitter i kassan på den smutsigaste av alla toaletter, och när hans pappa, som inte kan betala, blir skickad till Urinetown, beslutar han sej för att göra något. Han träffar också en ung kvinna, som visar sej vara dottern till ägaren av det stora bolaget, Urine Good Compay, som äger alla offentliga toaletter. 

Kostymerna är ambitiösa, och imponerar, speciellt med tanke på att man inte kan ha en speciellt hög budget. Man har också en levande orkester, vilket är en fantastisk lyx, när det vore så väldigt lätt att bara nöja sej med lite back-tracks. Scenografin är enkel, lite stolar och en fond, men det är fullt tillräckligt, speciellt för en musikal när man byter lokal väldigt ofta. Jag hade önskat att man hade struntat i att försöka låta yngre skådespelare sminkas till äldre, för i en så här löst hållen historia behövs inte den typen av realism, speciellt inte när det finns så mycket som man tack och lov inte tar hänsyn till.
Koreografin känns fräsch, innovativ, komisk, inspirerad, och inför mycket av den respektlösa ironi jag tror att man är ute efter.

Detta är en svår musikal att sätta upp, för liksom XANADU, TOXIC AVENGER, ROCKY HORROR PICTURE SHOW, ANYONE CAN WHISTLE, BAT BOY, och REEFER MADNESS, rör den sej i ett ganska knepigt gränsland, i en kitch- och camp-estetik, som verkar lätt att imitera, men som är svår att bemästra. Man agerar i ett slags ironiskt, uppriktigt, affekterat och sentimentalt land, där man både driver med historien, samtidigt som man tar den på allvar, och det är en svår balansgång att få publiken att engagera sej, när man ena stunden är ironisk, och i den andra är fylld av patos. Man liksom både ger, och tar tillbaka. Det kräver ganska mycket av regissör och ensemble, och kvällen är fylld av högt och lågt, av vansinnigt roliga scener, och av sånt som faller helt platt. 
Men framför allt är det i det ärliga och uppriktiga man inte når fram. För att kunna driva med en genre måste man någonstans tro på den värld man presenterar, och här lyckas man aldrig engagera publiken i den melodramatiska delen, vilket gör att när man sen tar ett steg tillbaka och kommenterar handlingen så fungerar inte ironin. Som publik blir jag aldrig riktigt berörd. 
Man har också gjort valet att låta skådisarna titta över huvudet på publiken, och rakt in i spotlightsen - eller i alla fall verkar det så - inte bara några gånger, som för att ironiskt understryka ett känslofylt ögonblick, utan nästan hela tiden, och speciellt i kärleksparets fall blir relationen ganska knepig, när det verkar som om dom aldrig riktigt ser varandra, och hela tiden spelar mot lamporna bakom, över oss. 
Paret har det också ganska motigt, eftersom man har valt att låta dom agera i lite skilda stilar. I hennes fall är det nästan fullt ut ironi, i hans fall på gränsen till realistiskt. 
Alla på scen håller en mycket hög nivå, och de gånger det inte fungerar har nog mer att göra med att regissören inte lyckats klargöra hur man ska gå tillväga och exakt vad det är han vill ha. Och i vissa fall är det kanske så att han inte riktigt själv vet vad han vill ha, eller hur han ska berätta historien. 
Det är, som sagt, en mycket svår artstil, och denna speciella komik är svår att ta isär och analysera, och det är lätt att bara spela över, men de som fattar stilen, firar triumfer. Arvid Von Heland, som den vettskrämde, kärlekskranke officer Barrel, påminner mej om Ralph Wiley, i REEFER MADNESS: THE MOVIE MUSICAL, och Johan Sömnes har ett bra bett i repliken, som är tydligt till och med i när han dubblerar i den lilla rollen som gammal gubbe. Viktor Haskel och Maria Dahling, som i första akten kanske bordet hållits tillbaka lite, tar i andra akten - där dom får lite mer utrymme att visa var dom står som individer - igen det, med råge. 
För mej är kvällens absolut största behållning ett skämt som jag är överraskad att varken jag eller någon annan  tänkt på förut: Lilla Sally kommer tillbaka till rebellerna och ska berätta vad hjältens sista ord var, musiken börjar, och vi förstår att hon ska börja sjunga en sång, och när introt är över, och det är dags för henne att ta första tonen, blir hon avbruten av en av rebellerna, som, immun mot stämningsmusiken frågar:
”Så vad sa han?”


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

220:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 5244:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

KREUTZERSONATEN, av Beethoven och Tolstoj, på Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern:

"Det borde finnas ett ord för det där fenomenet när man lyckas missa något som alla andra har hört talas om, som Sofia Maria Bonnevie, Filip Helander, Suzannah Kauzenowsky, och den nya stora lansplågan: orienteringskrocket. 
Två av dessa företeelser är påhittad, bara för att visa hur man känner sej när man har missat något eller någon. Jag hade först skrivit orienteringsgolf, men det visade sej att det faktiskt fanns. "

LA CAGE AUX FOLLES, Uppsala Stadsteater:

"Fredrik Lycke som Albin/Zaza, är strålande. Och med strålande menar jag fenomenastisk. Förutom att han är övertygande som en glamorös drag queen till utseendet, har han också bett i repliken, och när saker inte riktigt går som det ska, improviserar han repliker, och dom låter lika bra som dom skrivna. Nej, förresten, det är nog tvärt om: hans skrivna repliker låter lika bra som dom han hittar på, och det är imponerande, för gränserna har liksom suddats ut. "

Låter det intressant? Här är resten:


CLYBOURNE PARK av Bruce Norris, på Teater Playhouse:

"Jo, men jag gjorde rätt, säger jag till mej själv, där jag sitter och mumsar på min ostmacka på det tyska kaféet Bäckerei på Drottninggatan, inte långt från teatern. Jag hade liksom blivit lite irriterat, tidigare, och istället för att fräsa till så hade jag bara gått min väg, och jag var lite stolt. Det finns en liten del av mej som njuter av trycka till nån, det är en talang jag har, som Stålmanenns röntgensyn, men jag försöker låta bli. "


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar