onsdag 28 september 2016

SÄLLSKAPSRESAN, Chinateatern, Föreställning 71 3/9 2016


Manus och musik: Bengt Palmers och Jakob Skarin, Baserad på filmerna av Lasse Åberg och Bo Jonsson, Producent: Julius Malmström, Medproducent: Bosse Andersson, Medproducent: Vicky von der Lancken, Föreställningen presenteras av Julius Production, 2Entertain och Vicky Nöjesproduktion, Regissör: Anders Albien, Koreograf: Siân Playsted, Musikarrangemang: Björn Claeson, Kostymdesign: Marianne Lunderquist, Scenograf: Fredrik Dillberg, Ljusdesign: Palle Palmé, Ljuddesign: Oskar Johansson, Mask och Perukdesign: Anita Agerlo och Elin Horvat Holmgren, Med Anders “Ankan” Johansson, Sven Melander, Hans-Erik Dyvik Husby, Frida Bergh, Nina Pressing, Tomas Bolme,Fredrik Dolk, Cornelius Löfmark, Olof Ramel, James Lund, Kristina Hahne, Mattias Ahlberg, Simon Laufer, Kristina Lindgren, Agata Kaczorowska, Aimee Wentzel

Vem är du?
Vem är jag?
Levande charader
Spelar alla roller så bra
Ingen kan väl ana nåt
Har förstått
När det gäller kärlek är det dig som jag vill ha
Vem är du?
Vem är jag?
Kan vi få kontakt nu
Genom hjärtats telegrafi
Om jag söker sanningen
Får jag den
Sänder dig signaler genom telepati

Högt över havet och bort emot land
Stämmer frekvensen så räcker jag fram
Plus når minus och lyckan är gjord
Sanna mina ord
Högt över havet och bort emot land
Det kan nog blixtra och dundra ibland
Våra zoner är laddade fält
Kärlek (det måste va' kärlek)
Ja eventuellt

Högt Över Havet
av Lasse Holm

Jag minns platser när jag hör ljud. Inte på ett sånt där Marcel Proust-, Madeleinekake-sätt, utan bara rent krasst: jag minns var jag var när jag hörde ett särskilt ljud. Och med ljud menar jag nog mest musik, eller podcasts, eller samtal. Ett av mina favoritpodcasts är The Bowery Boys, en historisk podcast om New York, och ofta, när jag reprislyssnar på ett avsnitt, kommer jag ihåg var jag var när jag lyssnade på det förra gången: på Friskis, eller på Hornsgatan, på Västerbron, eller på väg till Skärholmen. Jag lyssnar mest när jag cyklar, eller tränar. Eller väntar på att ett träningspass ska börja. Varje gång jag hör Alison Moyets Love Resurection är jag i alla fall på en båt mellan Brindisi och Korfu, för det var där, sommaren 1984, under en tågluff, med en uppgående sol som glittrade i medelhavet, och med delfiner som ålade sej genom vågorna och följde färjan, som jag för första gången hörde sången, på min Walkman med radio. Några minuter senare hörde jag Melanies Safkas Look What They Done To My Song, Ma. Jag spelade in både två, och har nog kassetten fortfarande, någonstans, även om den säkert måster vara avmagnetiserad, nu.
Det här är kanske något alla upplever men jag har aldrig hört någon tala om det. Inte vad jag minns i alla fall: kanske kommer jag att komma till en plats när jag plötsligt minns att jag har hört om fenomenet på en podcast, men just nu är det blankt vad gäller såna minnen. Vad ska vi kalla företeelsen? Déjà-entendu? Bergman-begreppet? The Location Echo Effect?
Kanske hade det varit mer användbart om det var tvärtom: att jag kom ihåg ljudet när jag tänkte att jag var på en viss plats, då skulle jag kunna minnas nyttiga saker, men det funkar tyvärr inte så. 

Det är därför jag kommer ihåg var jag var när jag hörde att man skulle göra en musikal av Lasse Åbergs film Sällskapsresan. Jag kommer inte ihåg vem som sa det, men jag minns att vi träffades på Söder Mälarstrand. Han - för det var en han - kom cyklande från Slussen, och jag var på väg ut till Djurgården. Och det var över tio år sen. Så lång tid kan det ta att göra en musikal. Eller: kanske var den klar för länge sen, men ingen hade tid eller mod nog att sätta upp den?
Då tyckte jag det var en ganska sopig idé, men nu, i ett annat teaterklimat, och efter PRISCILLA - QUEEN OF THE DESERT, HEATHERS, KINKY BOOTS, och TOXIC AVENGER,  och alla andra filmer som har musikaliserats på senare tid, så har idén börjat kännas ganska självklar.

Jag minns inte mycket av Sällskapsresan, filmen från 1980, alltså, och halvvägs in i den här föreställningen insåg jag att jag hade blandat ihop den med filmen Repmånad, och att jag förväxlat Sven Melander med Loffe Carlsson. Gubbar med mustasch, liksom. Och har inte båda varit programledare? Eller blandar jag ihop dom med nån tredje nu? 
I alla fall: Allt jag kom ihåg var ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” och ”Pass, pesetas, p-piller och -” 
Jag har glömt vad det sista p-et stod för, och jag vägrar googla. 
Kanske mindes jag någonting om någon lapp-lisa, och en massa alkohol, men det är allt. Jag var bara 16 år när jag såg filmen, och ansåg mej nog alldeles för vuxen, världsvan - jag hade varit i både Stockholm, London, Malmö och Köpenhamn - och för sofistikerad för den här typen av ”bondkomik”. 

För mej är Chinateatern i Stockholm så nära en Broadwayupplevelse man kan komma, i Sverige. Och nu pratar jag inte uteslutande om föreställningen, utan om känslan man får när man sitter i den stora salongen. Ett besök känns internationellt, bekvämt, modernt. Deras uppsättningar, på senare år, speciellt, är påkostade, lyxiga, ambitiösa och lite vågade, i sitt val. Man satsar inte på säkra kort, som HAIR, WEST SIDE STORY, eller SOUND OF MUSIC, - vilket inte någon privatteater någonstans gör, måste jag säga, utan lämnar sån skåpmat åt de statsstyrda husen - utan vågar satsa på något nytt, något som kräver lite mod av familjerna Mediåkersson och Ordinärman för att boka och köpa. 
I sina föreställningsval liknar Chinateatern faktiskt Malmös Nöjesteatern, som också vågar sticka ut hakan, vara först, i Sverige, i Norden, i Europa, med produktioner, som SPAMALOT, LEGALLY BLONDE, eller HIGH SCHOOL THE MUSICAL. Eller som nu, med världspremiären av musikalen SÄLLSKAPSRESAN. 
Det är bara det att man spelar med lite olika kort, tror jag, vad gäller ekonomin. En liten teater som Nöjesteatern, och en mastodont som Chinateatern har givetvis olika förutsättningar, och jag var rädd att det skulle synas, när nu den skånska produktionen gör ett gästspel i huvudstaden. 
Men det är faktiskt bara i några lite buttericksbilliga peruker som jag tycker mej märka en mer restriktiv budget. Kostymerna verkar påkostade, utvalda. Scenografin känns innovativ, finurlig, nästan omöjligt detaljerad. Sängar ställs på höjden för att få plats på hissen ner till källaren. Hotellkomplex i flera våningar dyker upp, och känns så bastanta att man undrar hur dom bara kunde dyka upp. Scenen är aldrig tom, svart, öde, scenografilös.d
Och jag älskar Chinateaterns användande av LED-skärmar. Dom ger en konstnärlig finish till scenbilden och höjer den visuella upplevelsen till något som gör det svårt att föreställa sej hur det skulle se ut om man tog bort dom. I scenen på flygplanet står skärmarna för 90% av synintrycket, och när sen planet lyfter - eller landar - så fick i all fall jag en sån där svindlande känsla i magen som man bara får när man sitter där i en riktig kabin. 

Det handlar om Stig-Helmer, en medioker anti-hjälte som förälskar sej i en lapplisa som just bokat en charterresa till den spanska ön Nueva Estocholmo, och som därför bestämmer sej för att åka dit han också, trots att han är flygrädd. När han uppsöker en psykolog för sin fobi, luras han att ta med sej ett paket som han tror innehåller en dalahäst och knäckebröd, men som innehåller smugglade pengar. Det är bara det att hans väska - och paketet - kommer bort på resan.

SPOILER:  Minns du scenen på planet där Stig-Helmer tror att han kan få mer juice om han håller upp glaset under knappen där man kallar på kabinpersonalen? I den här produktionen har man försökt vara lite meta, och liksom går steget längre: han håller upp glaset, trycker, och juice kommer rinnande. Det är roligt, kanske, men en sån där detalj sabbar helheten. Skämtet hade kunnat funka om alla verkat överraskade, och någon sen visat sej ha lagt en läckande juiceflaska i väskutrymmet ovanför. Men nu liksom driver man med publikens förväntningar: vi vet att det inte ska komma juice ur knappen, och så gör det det. Skämtet funkar bara om man inte är involverad i berättelsen, och tar oss ur handlingen, bryter illusionen, och det irriterar mej, som en billig, studentikos poäng, som om Stig-Helmer i första scenen hade sagt att han inte var rädd att flyga, eller om paret Storch visat sej uttala sitt efternamn som Stork, och inte Stoch. 

Om man försöker skilja verket från uppsättningen, och musikalen från filmhistorien, så är det inte nödvändigtvis en historia som sjunger, än mindre dansar. Redan från början - en scen där huvudpersonen jobbar på en brödrostfabrik - påminns jag om musikalen KINKY BOOTS, som jag såg i London i somras. Även där kändes musikalnumren liksom insprängda, intvingade, ditkilade med våld, som om man inte dramaturgiskt har känt ett sug efter en sång, utan bara rent krasst tänkt: här skulle vi kunna göra ett nummer. 
Jag har läst någonstans, angående musikaler, att man brukar arbeta efter reglerna att när orden inte räcker till, då sjunger man, och när sången inte räcker till, då dansar man. Här känns det många gånger inte alls som om sångerna kommer från karaktärerna själva, utan som att man i många fall börjar sjunga för att någon börjar spela. 

Och nånstans leker jag med tanken att kompositörerna, några år in i laborerandet, kom fram till ungefär samma sak som jag: det här hade varit så väldigt mycket bättre om man använt sej av redan existerande musik, men givetvis inte lika ekonomiskt kompenserande. Gjort en jukeboxmusikal av alltihop, så att säga. Tagit en känd historia och lagt till lite känd musik. Letat fram några svenska örhängen från 70- och 80-talet, som Sommarnatt, Växeln Hallå, Hit men inte längre, och Just nu! 1979, förresten, låg Anita Lundberg på svensktoppen med Jag önskar att jag kunde flyga

Med detta vill jag slänga in en musikalisk brasklapp: min kompis Lady Lake, som var där samma kväll, och som är mycket mer musikaliskt begåvad än vad jag är, kan fortfarande  - ofta oombedd - sjunga flera av låtarna, även om texterna kanske inte riktigt sitter.

Historien håller, även om den blir lite skev. Där man i en film kan fokusera på enskilda personer, ge dom utrymme dom kanske annars inte har, blir det lite svårare på en scen att få dom att framträda, speciellt i såna här historier, där själva berättelsen inte har en tydlig huvudperson. Den egentliga hjälten, Stig-Helmer, försvinner, på något sätt, och blir inte mycket mer än en perifer biroll, bortskuffad av sånt som är mer intressant. 
För det är smårollerna, och ensembleinsatser, som briljerar. Jag sitter ofta och försöker räkna ensemblemedlemmar, för det är lite otroligt hur många roller var och en måste göra. 
Sven Melander, som repriserar sin biroll från filmen, har fått lite mer utrymme, vilket är precis lagom: man vill ha mer av honom, men det finns inte mer plats, rent dramaturgiskt, så någon har varit smart, och låter oss längta, istället för att ge oss det vi vill ha, och kanske tråka ut oss, vilket vore det enkla valet. 
Olof Ramel, fenomenal i en massa småroller, är showstoppande som en spanjor som pratar gibberish-spanska. I alla fall tror jag att det är det han gör.
Överlag har det gått ganska lång tid sen vi utan dåligt samvete kunde skratta åt ”utlänningar”, och här får man en lite väluppfostrat dålig smak i munnen när skådisar ska försöka spela svenska-brytande utlänningar utan att förolämpa. Kanske hade lösningen varit att låta dom - spanjorerna - alla prata gibberish, inte vara spanjorer, så att också dom hade fått vara lite roliga?
Herr Storch, spelades av en klar favorit, James Lund, från Kulturhuset Stadsteaterns SWEENEY TODD, CHICAGO, och FRÖKEN ROSITA, men framför allt från Wermland Operas PARADE, och gjorde det så övertygande att jag inte kände igenom honom förrän en bra bit in i andra akten.
Men mitt största skratt fick jag av Kristina Hahne, en ensemblemedlem som också spelar rollen som den turistande fru Storch, som när hon inser att hon blir filmad, plötsligt verkar glömma bort hur det var man gjorde när man gick på ett naturligt sätt. Hennes passgång fick mej att fnissa så att jag är säkert på att jag missade en massa viktig dispositionsberättande. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


ONE HIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK på Teaterverket:

Ogymnastiserade föräldrar pustar ut i soffan efter stengetsklättringen nerför den branta trappan. En drös ungbögar med eller utan färgglada kepsar klustrar i ett hörn. Tjejer i rundskurna kjolar och långt blont Botticellihår vrider och vänder sej för att visa sej från sin bästa sida. En och annan man i man-bun nickar och suckar. Korta läderjackor. Snäva byxor. Svart och grälla mönster.
Den väldigt glada, och sällsamt trevliga kvinnan i kassan bjuder på kaffe, och jag häller i mej en kopp. Jag är seg idag. Seg som en deg. Degseg.
Det ska handla om sex och våld och övergrepp, har jag för mej. Hipp hurra.


MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:

"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."


HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"



måndag 12 september 2016

ONE HIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK, Teaterverket, föreställning 70 28/8 2016


AV: Alexander Charlamov, REGI: Alexander Charlamov, SCENOGRAFI, KOSTYM, FOTO: Kristin Nedlich, REGIASS: Lukas Stolpe, PRODUCENT: Margareta Hallqvist 

I know it's wrong
I know he's rough
I don't know what to do
But we've been through enough
I know it's time
And yet I play
Maybe I like it this way.

I see his pain
I hear his cry
He pulls me to the edge
But I don't ask him why
I understand
And I obey
Maybe I like it this way.

I like the way he laughs
His strange and silent stare
I like the way he moves
The way he's always there
The way he calls my name
The way he takes control
I like the way this man has stirred my soul

Maybe I Like It This Way
ur THE WILD PARTY
Andrew Lippa

Teaterverket är en förening som sysslar med amatörteater, och som har sin scen i en källare i Vasastan, vid Odenplan. En brant trappa leder ner från Västmannagatan, och lokalen är som en lång korridor, uppdelad på tre rum, som ligger liksom vagnarna på ett tåg: kapprummet, bardelen och scenen. 
Det känns som om teatern fått en uppfräschning nyligen. Väggarna är matta och A4-vita, som om dom pudrats med krossad krita. En röd matta leder ända från entrétrappan in till det lilla spelrummet, som har en planläggning lite som en kyrka: man kommer in längst bak, och sitter fyra i bredd på var sin sida om mittgången, i fem, sex rader. 

Publiken, denna sista föreställning, verkar vara föreningsmedlemmar, släktingar och vänner. Några alternativluddiga hipsterkillar glider in, som om dom kommit från en bandrepetition. Ogymnastiserade föräldrar pustar ut i soffan efter stengetsklättringen nerför den branta trappan. En drös ungbögar med eller utan färgglada kepsar klustrar i ett hörn. Tjejer i rundskurna kjolar och långt blont Botticellihår vrider och vänder sej för att visa sej från sin bästa sida. En och annan man i man-bun nickar och suckar. Korta läderjackor. Snäva byxor. Svart och grälla mönster.
Den väldigt glada, och sällsamt trevliga kvinnan i kassan bjuder på kaffe, och jag häller i mej en kopp. Jag är seg idag. Seg som en deg. Degseg.
Det ska handla om sex och våld och övergrepp, har jag för mej. Hipp hurra.

Man släpper in, och jag hamnar på första bänkraden, längst ut till vänster. Innan det börjar håller en något nervös regissör ett tal om att dom inte har något program, eftersom dom lagt pengarna på att köpa två vita tyger, som hänger uppspända i fonden. Jag antar att det är därför dom inte har någon affisch att tala om. Han säger också att vi får skratta, om vi tycker att något är roligt. 

På scenen står en sån hög, uppblåsbar madrass, en sån där som har en egen pump inbyggd, som man bara kopplar in och så blåser den upp sej själv. Annars är scenen bar. Väggarna är svartmålade.

Föreställningen är uppdelad i två delar, där jag antar att den första heter ONE HIT WONDER, och den andra EFTERFESTSMUSIK. 
Den första delan handlar om två personer, en man och en kvinna, och en säng. Hon är klädd i en avantgardistisk svart krinolinklänning där man fäst svarta plastspännremmar lite här och var, så att hon ser lite ut som en korsning mellan svartdoppad Scarlett O’Hara och en igelkott. Den påminner lite om av vad klubb-kids-kvinnorna med designambition hade på sej i början av 90-talet. 
Mannen är klädd i en oskydligt vit overall.

Den andra delen utspelar sej i en annan lägenhet, dit tre unga män i lika oskyldigt vita overaller kommer för att efterfesta, innan dom får sällskap av kvinnan från första scenen, nu i andra kläder. 

Det finns fördelar och nackdelar med att vara både regissör och dramatiker. Det är positivt om saker behöver ändras, skrivas om, förtydligas, eller strykas. Det är negativt eftersom historien bara berättas ur en vinkel, sedd ur ett perspektiv. Det blir kanske inte heller så tydligt som det skulle bli om en annan person tog sej en titt på den skrivna texten och sa:
”Jag fattar inte riktigt det här? Vad är det du försöker säga?”
Författaren/regissören hade kanske varit behjälpt av att någon annan regisserat hans verk, för jag har lite svårt att se ur vilken vinkel han vill berätta, och exakt vad det är han vill berätta. Det diffusa, bristen på en klar ställningspunkt, är båda fängslande och lite irriterande. Jag dras till det vaga, ofokuserade berättandet, men det retar mej, eftersom jag tvivlar på att skaparen vet vad han vill säga. Nej, förresten, han kanske vet vad han vill säga, men det känns som om han inte vet vad han vill säga oss, publiken, vad vi ska tycka, förstå, ta med oss. Det känns ibland - och jag tror inte det är hans mening - som när en konstnär målar något diffust på en duk, och när man frågar honom om verket verkar han inte kunna säga något om det. Jag menar, det är okej om jag som betraktande av tavlan inte fattar, eller gör en egen tolkning, men man vill ha en känsla av att skaparen vet vad han eller hon vill, eller skulle önska, att jag kände, eller tyckte. 
Speciellet i det här fallet, i en pjäs med våld- och sex- och övergreppstema. 

När jag började skriva kunde jag inte redigera. Jag skrev det jag skrev, och tanken på att stryka något, eller ändra i texten, slog mej aldrig. Jag sysslade med konst, trodde jag. Skulle du be Picasso radera en näsa, även om den var ovanligt sned? Skulle du be Tennessee Williams vara lite tydligare, speciellt i dom senare, mer flummiga pjäserna? Skulle du säga till Truman Capote att en del av hans noveller nästan är för korta, att man vill ha mer!?
Skulle inte tro det. 
Jag bara skrev, och sen efteråt försökte jag förstå vad det var jag hade skrivit, tolka det, ge det en djupare mening.
Det var inte förrän jag började läsa Neil Simons memoarer Rewrites, som jag började fatta hur det kunde vara, hur även dom mest erfarna, begåvade författarna och dramatikerna strök, deletade, skrev om.

Det kanske inte att det är så, men jag får en känsla att dramatikern till kvällens verk har arbetat på samma sätt. Lite i blindo, liksom låtit tangenterna tala, och vad som har kommit ut har behandlats som ren och skär konst. Och jag säger inte att det är fel, men kanske hade det blivit bättre om någon lite mer objektiv hade kunnat göra en analys av vad man tror pjäserna vill säga. Författaren kan vara vag, regissören måste vara jävligt tydlig med vad han vill säga. Varför har han annars valt att sätta upp pjäsen?

I den första delen, med kvinnan och mannen och en säng, fylldes jag mer av frågor än svar. Kvinnan kliver bara in i mannens rum, som om hon vore en vålnad, ett minne, död, och hon talar till honom lite nedlåtande. Har han våldtagit henne? Dödat henne? Jag tänker på Nick Cave och Kylie Minoguelåten Where The Wild Roses Grow, en sång som sjunges av en mördare och hans offer. 
Om man inte uttalat skrivit ut att pjäsen handlar om ett sexuellt övergrepp, så hade jag nog farit iväg någon annanstans i fantasin, men nu cirkulerar ämnet runt, runt, som en irriterande fluga som vägrar landa. Det verkar inte vara så enkelt som att mannen har våldtagit kvinnan, och nu ångrar sej, för hennes inställning verkar mera vara att det inte var hans fel. Handlar det inte ens om våldtäkt, utan om något slags sexuellt rollspel? Jag har träffat några såna kvinnor, som dras till sexuella rollspel, aga, och våldtäktsfantasier. Har mannen gått med på nån sån lek, där hon vill bli förnedrad, och känner han nu själväckel, och hon försöker förklara att det inte är hans fel, att hon ville, eller har jag luvan nere och famlar mej fram?
I föreställningens andra del, efterfesten, berättar kvinnan för en av männen att hon hade haft sex med mannen från första scenen, men att hon inte ville. Mannen hon berättar det för vill ringa polisen och anmäla honom för våldtäkt, men kvinnan säger att det inte var det. 
Vill man säga att det alltid är våldtäkt, även om offret vill? Eller att det alltid är sadistens fel, aldrig mascochistens? Är det vi, samhället, som står utanför och bestämmer vad som är ett övergrepp, eller är det offret? Kan förövaren vara den som definierar vad som är vad?
Jag tänker på When I First Met Him, från Andrew Lippas THE WILD PARTY, Gershwins Treat Me Rough från GIRL CRAZY, eller Kurt Weills Tango Ballad ur TOLVSKILLINGSOPERAN. Till och med My Man, av Jacques Charles, Channing Pollock, Albert Willemetz, and Maurice Yvain, och You’re Mean To Me, av Fred E. Ahlert och Roy Turk, fladdrar förbi, där det viktiga, för att definiera en handling, verkar vara om offret älskar förövaren eller inte. 
Man kan förstås argumentera att alla dessa låtar är skrivna av män. Men dom behöver inte nödvändigtvis sjungas av en kvinna.

Efteråt går jag från teatern lite förvirrad, i väntan på att jag ska få någon slags insikt, vad gäller budskap, tema och sexualpolitiskt ställningstagande. Jag har en grumlig, murrig, suddig bild av vad jag har sett, och vad jag har förstått, vilket kanske är passande, för ämnet - även för dom som tycker dom har en klar uppfattning - verkar nästan alltid vid luppläsning vara en röra, en sörja, där inga handlingar, generellt, är rätt eller fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Teaterverket! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:

"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."


HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"


POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater: 

"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."



måndag 5 september 2016

MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol, föreställning 69 17/8 2016


MUSIK: Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Några tillsammans med Stikkan Anderson, STORY: Calle Norlén, Roine Söderlundh, Björn Ulvaeus, DIALOG: Calle Norlén, REGI: Roine Söderlundh, REGISASSISTENT:
Jessica Klingberg, SCENOGRAF: Bengt Fröderberg, INREDNINGSDESIGN: Cian Bornebusch, KOSTYMDESIGN: Annsofi Nyberg, KOSTYMASSISTENT:
Hanna Zetterström, TEKNISKT KOORDINATOR: Anders Amrén, LJUSDESIGN: Palle Palmé, LJUDDESIGN: Oskar Johansson, Musikaliskt ansvarig, improvisationscoach: Pelle Arhio, Kapellmästare Robin Svensson, Musikproducent
Martin Landström, MED: Sussie Eriksson, Anki Albertsson, Michalis Koutsogiannakis, Mercedesz Csampai, Patrik Hont, Elin Andersson, Linda Olsson, Robin Svensson, Mija Folkesson, Pablo Cepeda, Daniel Bingert, Michael Blomqvist, Nikoletta Kereklidou, Hrissoula Damianidou, Maria Saivanidou, Sigrid Anastasoglou

I went to a marvellous party
We played the most wonderful game
Maureen disappeared
And came back in a beard
And we all had to guess at her name
We talked about growing old gracefully
And Elsie who's seventy-four
Said, “A, it's a question of being sincere
And be, if you're supple you've noting to fear
Then she swung upside down from a glass chandelier
I couldn't have liked it more

Marvelous Party
av Noel Coward
Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyraSkådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig.
Jag smög in i lokalen, lite tveksam och ängslig, och jag vinglade ut, några timmar senare, en konvertit. Vi, min kompis Patti-Li Leuk, och jag, på gränsen till dansade fram till våra cyklar, och när vi låste upp dom och började trampa hemåt, kunde vi inte låta bli att harskla ur oss komplimanger. Visst hade berättelsen sin skavanker, men vi var klart mätta och belåtna, och man kan inte begära mycket mer än så.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit ett stort ABBA-fan. När dom tävlade i Brighton (1974?) var jag runt tio år, och min klasskompis Blenda Schegg sov över hos mej, för att vi skulle sitta uppe och kolla på melodifestivalen. Jag somnade, och sov som om jag fått narkos. Jag har ett vagt minne av att Blenda väckte mej för att berätta att ABBA, och Sverige, hade vunnit, men jag tror inte jag brydde mej. Jag är ingen tävlingsmänniska, liksom.  

När jag 40 år senare hörde snacket om att man skulle sätta upp MAMMA MIA, THE PARTY, ute på Tyrol, var min första reaktion:
”Nej, nu får det faan räcka. Räcker det inte med att dom har ett eget museum? Jag förstår att det finns en efterfrågan på ett slags Disneyworld för Harry Potter-fans, men ett party? Räcker det inte med hitlåten, musikalen, och filmen? Vad kommer härnäst? Mamma Mia, the Parfume? Mamma Mia, the Board Game? Mamma Mia - som smak på chips?
De få bekanta som sett föreställningen hade för det mesta bara gott att säga om den, men jag hade min fördomsfulla bild klar: en slags Allsång på Skansen med ABBA-motif, där dom serverade käk. Ett Wallmans med Björn- och Benny-tema. Ett plastigt Disneyworld där man mjölkade det sista ur låtarna-som-blev-en-musikal-som-blev-en-film.
Sen blev det ganska tyst om det hela, på mina sociala medier. Jag har lite hoppat av facebook och gått över till insta och snapchat - även om jag nog har övergivit snappen lite - och i min krets, i min klunga, i mitt kluster, verkar det inte som om någon sprungit benen av sej för att parta på Tyrol. Jag har inte sett mycket reklam på stan - antagligen för att dom säljer så bra att det inte behövs -  och föreställningen, och uppsättningen, har liksom försvunnit ur mitt omedelbara medvetande. 

Jag var - för att uttrycka det milt - inte vidare sugen. När dagen kom och det var dags att gå dit, vill jag helt enkelt inte. Jag var trött, uttråkad, och lite utarbetad. Det hade varit långa dagar, i en lång vecka. Men, som jag har sagt förut: aversion är bara en känsla, och inte ett faktum, och det är ingen anledning att inte sätta sej på cykeln och trampa ut över Djurgårdsbron. 

När jag såg SINGIN IN THE RAIN, på Oscarsteatern, för ett gäng år sen, fanns det en scen, precis innan paus, där Rennie Mirro upprepade det där sensationella numret när Gene Kelly dansar i regnet, snurrar runt lyktstolpar och hoppar i  vattenpölar. Det var ett häftig nummer av två anledningar: för det första för det som hände på scenen; dansen i ett regn, som började som några droppar, och sen bara ökade, så att det till slut verkade som om han steppade i ett vattenfall. 
Men det hände också något i bänkraderna. När vattnet började forsa uppe på scenen, ökade luftfuktigheten, och den kom rullande, som osynlig dimma, ut i salongen, och gjorde det plötsligt lättare att andas, lite som om någon tillsatt extra syre i luften.

Den känslan, den där uppiggande, energiserade känslan av att det plötsligt var lättare att andas, kom emot oss redan i dörren på MAMMA MIA! - THE PARTY, där vi möttes av ett gäng musikanter. Inte såna där trötta gatumusikanter, eller lätt uttråkade okestermedlemmar som bara gör sitt jobb, utan av en grupp som kändes som om dom genuint tyckte det var roligt att just du kom. Jag försökte ta in, och känna efter, men det fanns inte tid till det, vi sveptes med i vågen av plötsligt glada människor, uppför trappan, och in i lokalen.
Det här var inte första gången jag var på Tyrol, med det kändes som det. Det är som om man har gjort en tarmsköljning på hela bygget. Ytterväggarna finns kvar, och en del bärande element, antar jag, men det var svårt att fattar vad som en gång varit vad. Jag har ett minne av en ganska murrig, lite sliten, avlång lokal, med upphöjda platåer längs med långsidorna, och en lite högre balkong längs bak i salen, som en sån där orgelläktare dom har i vissa kyrkor. Nu har man byggt högre, och mer, och trots det känns det mycket, mycket luftigare, som om man på något omöjligt sätt expanderat innerväggarna utan att förändra fasaden.
Det är som om man befann sej på filminspelningen av Mamma Mia-filmen, om filmen hade haft en högre budget, för det här är extra allt: matsalen/salongen föreställer en slags innergård, eller ett torg, i en underbart grekisk by. Vitkalkade murbruksväggar, balkonger med turkosmålade järnsmidesräcken, blommande träd, klängerväxter som ringlar runt bjälkar och innertak, växter i kruka, och man blir nästan lite förvånad över att inga fåglar, fjärilar och andra fän flyger omkring.
Till skillnad från vanlig teaterscenografi, som är skapad för att ses från ett håll, får man här uppfattningen av att det inte finna någon baksida, allt tål att ses på från alla håll. En 360° scenografi i 3D, helt enkelt. 
Trots att vi är här i över tre timmar känns det som om jag skulle behöva en guidad tur. När det är dags att gå har jag helt enkelt inte hunnit med att ta in allt.
Kostymerna är svänger mellan ordinära restaurangarbetskläder till såna där kitschiga bad-taste-overaller som man förväntar sej i allting ABBA.
Ljussättningen, som för övrigt känns som ljusterapi, är så genial att vi alla ser lite rosa ut, som om vi varit lite för länge i solen, och min brandgula munkjacka blir så självlysande att jag förskräckt kränger av mej den och stoppar ner den i min väska, för att ingen ska tro att jag tillhör underhållningen. 

Det börjar i baren, på andra sidan lokalen. Vi får varsin ouzo, av en bartender jag tycker mej känna igen, men inte nödvändigtvis i rollen som bartender. Jag hälsar, som om vi vore gamla vänner, och det är inte förrän senare, när han i rollen som giftassugen unga man börjar sjunga, som jag kan placera honom: Han är Patrik Hont, för mej mest känd från en drös uppsättningar på Stadsteatern: (PÅ SOPPKANTEN, COCKFIGHT, MOMO ELLER KAMPEN OM TIDEN, V.D., HAPPY END och ARNOLD)

Vi hamnar vid ett stort, runt bord längst ner i lokalen, men jag tror inte det riktigt spelar någon roll var man sitter. Saker händer liksom lite överallt. Några gånger fick jag vrida och vända mej, någon gång såg jag inte alls vad som hände, men de viktiga scenerna utspelas där alla kan se.

Man hade varnat oss att komma hungriga, för det skulle bli mycket mat. Men ingen hade sagt att vi borde ha fastat i några dagar, och att det skulle bli så mycket mat! Eller att vi kanske borde ha vräkt i oss allt vi kunde komma över,  under veckan, för att töja ut magsäcken? Maten bara fortsätter komma, nästan i snabbare takt än vi hinner äta, och inte ens jag, som är vegetarian, och är van vid att jag i såna här sammanhang kan känna mej lite förfördelad, tycker att jag saknar något. 

Det handlar om den lilla byn där man spelade in filmen Mamma Mia! - The Movie. En svensk kvinna, som jag tror hade något med cateringen att göra, spelad av Anki Albertsson, förälskar sej i en grekisk man, och stannar kvar. Dom öppnar en restaurang, och det är där allting utspelar sej, med oss som gäster.  Hon har en giftasvuxen son, han har en lika gammal dotter, och ungarna fattar tycker för varandra. Mamma gillar idén, men pappa - och framför allt farmor - tycker inte att den tilltänkta mågen är något att ha. 

Kvällen är indelad i tre delar, separerade av förrätt, huvudrätt och efterrätt, och hela aftonen har en ganska kraftig lajv-känsla. Det finns ingen direkt scen, utan allt sker lite var som helst i den stora matsalen, som en slags pop-up-teater. Ibland händer saker några meter ifrån oss, andra gånger är jag säker på att vi missar något, men de stora berättandet sker på platser som alla kan se. 

Första akten är charmig, stollig, underhållande, och jag tror att det hade varit intressant om man liksom sträckt ut den historien till en hel afton. 
Efter huvudrätten kommer de stora känslorna, mamman och pappan börjar gräla, det unga paret börjar gräla, och det hela känns plötsligt lite opera, speciellt när farmor, som nån slag deus ex machina, kommer ner från sin balkong för att välsigna de unga, trots att det har varit hon och hennes fördomar som varit grunden till hela problemtiken. Det är visserligen intressant, som fenomen, när man i ett klimat där män vanligtvis får bära berättandet av konflikter mellan olika kulturer, medan kvinnorna framställs som några maktlösa pacifister, väljer att berätta en historia där kvinnan, matriarken, bär skulden till att antipatiska värderingar mellan olika kulturer fortsätter att upprätthållas. Men jag tror farmor hade behövt mer utrymme att berätta sin historia - varför hon tycker som hon tycker - för att rättfärdiga hennes dramaturgiska existens.

Jag säger det: jag har aldrig sett Anki Albertsson såhär bra, och då har jag aldrig sett henne göra något dåligt. Föreställningen vi såg framfördes på engelska - jag antar att det finns en hel del turister som kommit till Sverige bara för att få sej lite ABBA - och det verkar som om Anki på engelska är en hit. Ingen av de andra hade något problem med språket, men i hennes fall verkade det som om engelskan tillfört något, gett en större frihet. Hon är charmig, rolig, barsk, klarsynt och oneurotisk. Där andra kanske skulle ha valt att tycka synd om sin karaktär, eller försöka spela på våra hjärtsträngar, väljer hon att vara klarsynt och sentimental, som en slags glamorös Julia Cæsar. 

Patrik Hont och Mercedesz Csampai har fått det lite otacksamma uppdraget att berätta det unga kärleksparets historia, och jag önskar att dom hade fått göra mer än så, eftersom båda är synnerligen kapabla. Precis som i förlagan MAMMA MIA! ses deras roller liksom lite på distans, som problem som ska lösas. Det är inte deras historia som berättas, som dom upplever den, utan som en äldre generation ser det hela, utifrån. Med detta sagt, att rollerna är lite skissartade, måste jag säga att dom gör mycket bra ifrån sej. Mercedesz Csampai - för mej - är en konstnär, inte en artist, på samma sätt som Nadia Sellrup på Kungliga Operan inte bara är en ballerina. Jag såg henne sjunga Breathe ur Linn-Manuel Mirandas IN THE HEIGHTS på Club Corner Of The Sky på Klara Nätter i Kulturhuset Stadsteatern, och hon lyckades med det där underbara som så få lyckas med: jag glömde helt bort att hon sjöng. 

Och jag vet inte när Sussie Eriksson inte var fantastisk. Det känns som om kvinnan är helt oförmögen att klampa upp på scenen och klampa i klaveret. Visst, hon har varit med i sammanhang som inte varit direkt lysande, men hon har alltid varit strålande. Så även här. Och det intressante med henne är att oavsett hur mycket hon får att göra, så känner man att man bara vill ha mer. 
Efter middagen släpar hon och en av musikerna ut oss i köket, för att hjälpa henne med att smaka av honungen. Patti-Li, och vår väninnna Ämabelle Bruun, får ögonbindlar på sej, och - 
Nej, det får bli en överraskning, om du har turen att blir indragen i köket, för jag utgår kallt från att du redan idag bokar bord?

För mej är Linda Olsson lite av ett geni. Det är svårt att fatta att den komiskt överspända, glasögonbärande servitrisen Lotta spelas av samma kvinna som lite senare gör den kraftigt överförfriskade turist som försöker ta sej ner i, och upp ur, en solstol, i ett nästan Cirque du Soleil-avancerat, komiskt slapsticknummer. Om man sen tänker att hon är kvinnan som spelade Tiggerskan i Kulturhuset Stadsteaterns SWEENEY TODD, att hon var en av mörderskorna i - och hoppade in som Velma Kelly - i Roine Söderlundhs CHICAGO, och att hon var en allt annat än sockersöt MARY POPPINS på Göteborgsoperan, 2008-2009, då svindlar det lite. Där många musikalstjärnor - och för mej är hon en klart lysande stjärna - för det mesta alltid är sej själva, är Linda Olsson i stort sett alltid någon annan. 

Jag tror att föreställningen hade tjänat på om man hållit det lite enklare. Vad sägs om: Dotter och son försöker tussa ihop sina föräldrar, och samtidigt faller dom för varandra? Eller, kanske skulle Sussie Erikssons och Linda Olssons karaktärer försöker leka amor, där den ena försöker få ihop det unga paret, och dan andra försöker få ihop det äldre, båda ovetande om att dom inte jobbar för samma par? För mycket Shakespeare, kanske? Vad sägs om man bara undersöker hur det kommer sej att pappan inte tycker att sonen duger, och det visar sej för att han tycker att han är för lik honom själv, och det visar sej att han faktiskt lämnade sin familj, när dottern var liten, men kom tillbaka?
I stort spelar det ingen roll, men i en så relativt utdragen, uppskummad historia, berättad så fragmentariskt, så tror jag att det hade varit enklare att hålla sej till så få aktörer som möjligt.

Kommer du ihåg den där Vanessa Williams-hiten Save The Best For Last, av Phil Galdston, Wendy Waldman och Jon Lind? Jag kommer att tänka på den när man för tredje, fjärde eller femte gången firar ner en slag trapetskonstruktion över fontänen och skickar iväg skådis efter skådis i den, rakt upp i taket. Första gången den användes var magiskt, men man utnyttjar effekten alldeles för många gånger. En gång hade räckt. 
Det är lite som Rose Hovick säger till sin strippande dotter i musikalen GYPSY: ”You make them beg for more... and then don't give it to them!”


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack miss L! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 
Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"


POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater: 

"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."


DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken:

"Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktivt?"

Låter det intressant? Här är resten: